Läser gamla inlägg, blir varm i hjärtat. Det är ju ändå härligt att få minnas de där vardagliga sakerna, de där man inte går och tänker på, men som kommer tillbaka till en när man läser inläggen. Det finns också inlägg som gör att jag får ont i magen, ögonen tåras och jag känner den krypande paniken. Stella, min Stella… när jag läser om hennes nacke. Jag slungas tillbaka till de där månaderna då vi höll på att gå sönder alla tre, bara Nea och Noel höll ihop. Men vi tog oss igenom det och livet fortsatte sin gilla gång.
Såhär fyra år senare så tänker jag att livet ser ganska mycket likadant ut. Såklart har kidsen växt, såklart handlar bråken om något annat (eller inte) och såklart håller man ihop sig själv i det ibland väldigt bräckliga skalet, lagar, limmar och putsar och håller sig någorlunda hel. Ibland är man en superhjälte, man klarar allt. Ibland vill saker och ting bara inte funka och det känns som man strävar på i en alldeles för lång uppförsbacke. Men, man fortsätter gå, intalar sig att det där jäkla ”det är inte målet utan resan på vägen som är värt något”. (ha)
Att vara tonårsförälder är egentligen inte svårare än att vara småbarnsförälder. Jag skulle säga att det är rätt härligt faktiskt. Jag kan bli rätt hopplöst uppgiven, rätt arg, rätt irriterad och rätt uppriktigt sagt – överlycklig. No news där inte alltså… Han håller på att bli en ganska fin kille den där sonen, OM jag får säga det själv då. ”Han har vi gjort bra”, tänker jag ibland. Sen sitter han som en dummerjöns framför FortNite och struntar i mina kommentarer om att städa rummet och ja, då tänker jag att ”Han är väldigt lik sin pappa…”.
Att ha två nio-åriga tjejer i huset är däremot – en utmaning. Här pratar vi om drama, om konstant tjafs, gliringar, skvaller, gråt, hot – hela tallriksmodellen av syskonbråk. ”Gillar ni ens varandra?” brukar jag fråga när jag är som mest uppgiven. Oftast får jag svaret ”Men, det var inte jag…” De kan bråka en hel dag, jag kan få ett utbrott deluxe och senare på kvällen, eller natten när man är uppe så nog fasen har den ena gått in och lagt sig hos den andra ändå. De ligger där, nära varandra i sängen. Då spelar det inte någon roll vem som gjorde vad, det finns alltid plats när den andra är lite vilsen.
sbriland 