Fira

Tack vare huvudvärken har vi inte kunnat fira beskedet i fredags ang tvillingarna. Vi har knappt pratat om det. Några korta meningar. Det är mycket frågor som snurrar i skallen, mycket tankar och en hel del bävan i det som ligger närmast, dvs hur min kropp ska fixa att bära två…

Om några dagar kanske huvudvärken släpper och då ska vi ta en riktig firarkväll här i familjen. Sen får vi väl börja sätta oss in i saker och ting.

Helg

Helgen har varit rena rama skämtet här hemma. Jag åkte hem tidigare i fredags, hämtade Noel på dagis, lämnade in honom hos Göta och gick och lade mig i sängen. Huvudvärken som kom tillbaka på morgonen ville inte släppa. Nu tre dagar senare så sitter den fortfarande i. Jag har tillbringat hela helgen i ett mörkt sovrum där jag omväxlande har sovit, vilat, stirrat in i väggen, masserat mitt huvud och då och då pratat med Noel och Johan. Med undantag av två promenader och en söndagsmiddag hos svärföräldrarna har jag alltså bara haft ont i huvudet. Dag och natt…

Jag tror jag blir knäpp.

Nu har jag precis kommit hem från akupunkturen, känner mig lite avslappnad i nacken och ska ta en värktablett och lägga mig igen.

Mycket i huvudet…

Självklart är det mycket som snurrar i huvudet just nu. Eftersom jag är praktiskt lagd så maler tankarna såklart i banorna över vad som ska fixas och hur gör vi nu… I nästa stund tänker jag på Noel. Hur kommer det att påverka honom att vi helt plötsligt är fem i familjen?

Framöver blir det både barnmorska som vanligt och dessutom specialistmödravård på Ryhov. Jag vet inte i dagsläget vad det innebär men det klarnar säkert.

Det faktum att vi står med en uppsättning av det mesta måste såklart kompletteras. Men de stora inköpen, dvs vagn och babyskydd till bilen skulle ändå inhandlas så vagnen får bytas ut mot en syskonvagn och vi får helt enkelt införskaffa två babyskydd istället för ett. Vi är tacksamma för att vi köpte supersizebilen och inte ansåg att den var för stor för oss.

Vi har helt enkelt lite att tänka på framöver.

Vad var det jag sa…

Igår var det dags för ultraljud. Har varit lite nervös inför detta UL, det var jag inte inför Noels, då var man bara så himlans nyfiken. Men inför gårdagen var jag alltså nervös. Inte så mycket för att det skulle visa sig vara något fel, inte bara, utan nu skulle det bekräftas, en eller två…

Jag har i ett par veckor haft på känn att det är två där inne. Alla andra har givetvis skrattat åt mig, men jag har inte kunnat släppa det.

När barnmorskan sätter den där grunkan på magen säger hon “ser ni vad jag ser?” och ja det gjorde jag iaf… Det är två där inne.

Vi ska alltså ha tvillingar. Det är ganska häftigt måste jag säga. Johan är supernöjd och Noel har fullt upp med att tänka ut namn till två småsyskon och förstå hur de ska få plats i magen.

 Självklart bävar jag inför faktum att jag ska bära två framöver, jag ska dessutom få ut två, amma två, konka runt på två, ha två av allt osv osv. Men sen är det ju också så att vi ska få två härliga ungar, två miniNoel och vad kan man vara annat än tacksam?

Jag firade av det hela med att få väldigt ont i huvudet under resten av dagen.

Vad gömmer sig därnere?

I jakten på sanden tidigare ikväll så reflekterade jag över en sak. Vi införskaffade en gosig ryamatta tidigare i år. Den är kanon på alla sätt men idag insåg jag att nästan vad som helst kan gömma sig därnere i mattan.

Jag dammsög alltså tv-rummet och soffan, och efter det körde jag med munstycket på mattan lite fram och tillbaka. Det syns ju inget på mattan, men vad det smattrade. Det liksom flög in saker i slangen hela tiden. Men vad det var har jag ingen aning om. Antagligen är grejer som trillar ner från bordet, godis, mm – jag vet inte… och jag vill egentligen inte veta. Men jag kan inte glömma detta just nu. Vad är det som ligger i mattan?

Sanden från HELL

Just nu finns det inte mycket som retar mig så mycket som all denna j-la sand Noel drar med hem från dagis. Det är sand i skorna, i byxorna, i jackan, i håret, i strumporna, mellan tårna, mellan fingrarna, under naglarna, i öronen… det tar aldrig slut, sanden är överallt på honom. Och den sprider sig vart han än går. Det givetvis sand på hallgolvet. Därifrån sprider det sig ut i köket, i tv-rummet i tv-soffan. Jag blir tokig av att gå runt i sandhelvetet.

Det som får droppen att rinna över är när jag mitt i natten vaknar av att Noel har knölat sig ner i min säng, han sparkar och flänger med armar och ben, det är en sak, men sen ligger det sand runt hela honom, in under mig och jag får fullständigt frispel. Jag tål inte smulor i sängen, en deciliter sand får mig att flippa ur totalt. Och eftersom jag inte orkar ställa mig och sopa bort allt så suckar jag högt ca tre gånger, sliter åt mig mina kuddar och klampar sedan ut i gästrummet. Varken Johan eller Noel vaknar eler bryr sig.

Det som är underligt i det hela är att det kommer sand i sängen även om Noel dushat på kvällen. Det är som han helt enkelt läcker sand.

Nu har jag trots foglossningsvärk dammsugit kök, hall och tv-rum. Jag har surt sagt till Johan att bädda sängen “ordentligt” och med det menar jag att han inte bara ska lägga påslakanen lite rakt utan att det ska sopas bort sand och lakanet ska sträckas. Johan vet att jag är manisk (och han älskar mig ändå) men ändå måste jag påpeka detta.

Ikväll är jag på dåligt humör och det är sandens fel. Eller så blev sanden helt enkelt något att haka upp sig på. Något att börja älta bara för att jag helt enkelt är sur och lite gnällig. Det kan vara så… Men visst är jag inte ensam om att bli galen på den här sanden?

I min egen lilla värld

Idag har jag pysslat på jobbet. Jag brukar kalla det så när jag gör saker som inte känns som riktigt jobb. Och det var det ju inte heller helt och hållet, inte allt…

Jag åkte tex till IKEA på lunchen och köpte en fåtölj till mitt kontor. Jag har pratat om detta i över ett år nu men nu har jag gett upp tanken på att hitta nått på blocket, utan jag åkte helt sonika upp och köpte en ny. Sedan fick Johan bära upp den på mitt kontor innan han åkte tillbaka till sitt jobb igen. Jag kastade i mig maten och sedan satte jag mig på golvet och gjorde det som ingen annan i Sverige kan så bra som jag: Montera IKEA grejer. Jag är fasen i mig guru på området… Swich så var stolen monterad och jag provsatt och kände mig nöjd.

Sedan satte jag mig vid skrivbordet och började fixa en sammanställning som chefen skickat ett ärende om. Jag gick flera gånger in till honom med orden: “Du förstår att det kommer ta hus i helvete eller?” och sedan tillbaka till mitt skrivbord igen, där jag lite småleende ställde samman siffror som bara får mig att skaka på huvudet.

Då och då kom någon kollega förbi, de fick alla provsitta min fåtölj.

Jag har på något vis lagt märke till ett par saker som sker utanför min pysselvärld.

1. Det plingar mycket i Kollega A mobil, han får sms hela tiden. Han får larm från övervakningen, ha tuff dag att ha jouren tänker jag…

2. Det kommer annat folk in och frågar “har vi problem?” och jag bara hänvisar till Kollegan A i nästa rum.

3. Jag får msn meddelande från annan kollega som undrar när det kommer att funka, eller om han ska gå ut med info till studenterna. Återigen, Kollega A.

Vi har alltså problem… och Kollegan A sitter i sitt rum och sliter sitt hår. Helpdesk har fullt upp. Men jag sitter och sammanställer siffror samtidigt som jag liksom ser framför mig hur det kommer att låta när de presenteras. Jag ler som sagt när jag gör det. Nu får jag får lite dåligt samvete, speciellt när jag säger hejdå till Kollegan A. Men när jag kommer hem får jag ett sms: “Nu funkar det!”

Så har min “pysseldag” sett ut. Dagarna kan verkligen te sig olika för två kollegor.

Men sluta nu då…

Under min och Noels fina cykeltur i söndagsmorse vaknade 4-åringens nyfikenhet till liv igen.
 
Noel: “Mamma, när du var bebis, låg jag i din lilla mage då?”
Jag: “Nej, det gjorde du inte, du kom dit senare…”
Noel: “Hur då?”
Jag: “Noel, titta framåt när du cyklar…”
Noel: “Men hur kom bebisen in i din mage?”
Jag: “Noel, titta framåt…

Hoppla hoppla

Idag var det dags för andra akupunkturtillfället och ett antal nya nålar sattes. När sjukgymnasten satte första nålen utropade hon “OJ, jag högg dig rätt i skallbenet!” och så började hon kolla om det kom blod nånstans nere i mitt tjocka hår. Jag började skratta lite åt det hela eftersom jag inte ens kände det. Hon började själv skratta och “Ja, eller hugga och hugga, så värst stor är ju inte nålen trots allt…” och jag kunde inte annat än att hålla med. Resten av nålarna sattes och skruvades på, på toppen av huvudet (jämte mitt nu spruckna skallben), pannan, halsen och sedan på högerbenets smalben.

När alla nålar var satta så får man ligga och vila en stund, förra gången fick hon inte igång bandspelaren med avslappningsmusik varvid jag sa att jag kan lyssna på talboken i min ipod. Idag såg hon att ipoden var med och blev lättad: “Åh vad bra, du har freestylen med dig, jag har nämligen inte lyckats få igång bandspelaren ännu…”

Freestylen…. ? Alltså hon är bara för härlig. Sen pratade hon på om sin dotter och så kollade hon ner på mig, “När är du född?” “-77” “Ja, just det, du är ju så….” “gammal” fyllde jag i. Hon skrattar igen och säger, “Ja, gammal… Men jag vet ju när du är född men du såg så himla ung ut när jag tittade ner på dig…”

Sjukgymnast A har blivit en favorit hos mig. Det kan mycket väl vara hon som får mig att se fram emot att gå in på vårdcentralen, trots att det luktar sjuk och död där inne.

Familjen "vaknat på fel sida"

Idag har jag gått runt med ett eget mörkt moln över mitt huvud. Allt har känts fel och jag vet inte hur många suckar och pustar som har passerat mina läppar. Det enda som har känts riktigt bra idag var min och Noels cykletur i morse. Mina foglossningar har varit skit hela dagen och jag vet att jag inte ska låta det gå ut över resten av familjen, men ibland kan man inte rå för sina mörka dagar.  Även resten av familjen har gått och surat lite. Noel trotsar och Johan är väl seg efter en sen kräftfest igår.

Men nu är snart dagen slut och imorgon är det ny arbetsvecka. Det livar ju inte direkt upp stämningen…