Det var det…

Så var julen över för denna gång. Känns rätt ok. Julen har varit bra, om än gått i sjukans tecken för min del, förkylningens värsta dag var på just julafton, migrän under större delen av juldagen och en av de få dagar jag maxat migränmedicinen och tillsist en annandag där man mest var – mör.

Men nu är det den 27:e december och julen är över och det är storasysters födelsedag.

Johan jobbar idag. Det känns väldigt lyxigt att inte ens hålla koll på dagarna, utan bara flyta med och envist tänka att 7:e januari är lååångt borta…  Gräset har dessutom fått ett ynka litet tunt täcke med snö, men det är iaf lite vitt utanför, bara det gör att det känns lite bättre. Barnen sneglar längtansfullt på sina skidor och snowboard och hoppas att det ska komma mer. Vädret är verkligen för ledsamt, vi skulle ju vara ute i pulkabacken och bygga snökojor, inte sitta inne och blänga dystert mot fönstret.

Idag blir det en tvättdag, alla sängar får nya sängkläder och utöver det försöker jag röja det jag orkar med. Helst skulle jag slänga ut granen för jag har inte varit med om någon gran som barrat så mycket, men den får väl stå någon dag till. Men innan nyår åker den iaf ut.

Nä, tvättmaskinen ropar på mig, bäst att gå och ladda om…

Advertisements

Julafton

Så kom då tillslut julafton… Jag är så tokförkyld att jag borde stannat i sängen idag, men det är ju inget allternativ.

Tidig morgon, såklart… Sen full fart, men ändå enkelt. Glada, stimmiga, förväntansfulla barn. Julklappar, god mat, precis som julen ska vara.

Nu har barnen slocknat i säng och soffa. Själv har jag tagit nässpray och krupit ner i soffan under filten. Snart är dagen till ändå. Bra dag. Förutom den här jäkla skitförkylningen då…

Julen 2013. Helt klart en lyckad sådan.

20131224-221918.jpg

20131224-221944.jpg

20131224-222014.jpg

Va nu då?

Klockan är strax efter åtta och jag ligger vaken sen länge i sängen. Jäkla skitförkylning som hindrar mig från att sova…
Noel ligger på sitt rum och kollar på film, men resten av familjen sover…
Stella och Nea sover alltså, och klockan är efter åtta…

Vart ska det här bära hän?

Snart är den här…

En arbetsdag kvar. Idag. En dag.

Sen är vi långlediga. Jag inbillar mig att vi ska gå här hemma och mysa, ta det lugnt och bara njuta av att lulla runt dessa helgdagar. Inget bråk, inget stök… (Eller hur…)

Egentligen har vi inga planer alls. Julafton är spikad och känns helt perfekt. Vårt beslut att fira på hemmaplan har satt sig efter ett par år. Det finns alltid brytpunkter där man inser att man måste välja hur man vill ha det. Kanske skaffa egna traditioner, även om man tappar några andra. Vi väljer att inte fara runt på julafton. Det innebär att jag inte åker till mamma och pappa och firar med min familj denna dag. Men det här beslutet att fira på hemmaplan känner jag att jag har kunnat fatta just på grund av mamma och pappas starka stöd i att man måste välja själva.
Mina egna minnen från julafton är just det som jag vill skapa för mina egna barn. Lugn och ro och inget jäkt. Mamma och pappa har alltid funnits hemma på julafton. Inget resande fram och tillbaka. Inget jäktande och stressande. Bara en dag med värme och väntan. Så minns jag mina julaftonsdagar…

Strumpan när man vaknade på morgonen. Som var fylld med en liten påse med godis, hemmagjort och köpt, en clementin och så pappas rim. Pappa satt alltid uppe den 23:e och skrev ett långt rim till var och en av oss ungar om året som gått. (Herregud vad jag älskar de där rimmen… ) I strumpan, eller iaf i närheten fanns också den valda jultidningen som man fick önska sig. Man kröp upp i soffan eller ner i sängen igen och läste sin jultidning coh åt godiset. Julafton hade börjat…
Mamma var i köket, förberedde all julmat. Köket med de röda julgardinerna och musik på radion. Pappa som går runt och nynnar med musiken och plockar fram saker. Mamma som ber honom ta på sig lite “snyggare kläder”.
Stallet. Stallet på julaftonsmorgon. Varma hästar som hälsar en med ett djupt frustande när man öppnar dörren. Pälsen som är som mjukaste sammet och som doftar – Plejs. Som trampar otåligt när man plockar med fodret. Som får lite extra gott. Äpplen, morötter och knäckebröd. Som får komma ut i snöklädda hagar medans man själv mockar och städar innan man dra sig hemmåt igen för att fortsätta dagen. Dessa minnen är så tydliga för mig. Jag hör hästarna, jag känner dofterna och värmen från köket hemma. Ser och hör mammas röst när hon basar i köket.

Julafton har under hela min uppväxt på något sätt varit den bästa dagen på året. Inte så mycket för alla juklappar, utan för just känslan av att “idag är det julafton”.

Min önskan är att mina egna barn ska känna likadant. Att skapa sina minnen av en dag med värme, av oss som föräldrar som inte stressar utan bara finns här.

Sen är ju julen inte bara julafton. Vi har både Juldagen och Annandagen, det är dagar vi firar ordentligt också. De blir så viktiga eftersom vi inte träffar alla på julafton. En tradition som skapats under åren är att vi alltid bjuder in hela min familj på Annandagen. Ibland är det julmat, ibland något helt annat. Men vi samlas och avslutar julen tillsammans. På Juldagen är det ofta årets bästa matdag, när Lena bjuder på kalkonmiddag. Jag kan längta efter denna middag redan från midsommar fram till jul.

Idag är det dags att fixa de sista julklapparna, köpa lite extra inslagspapper och sedan återstår nog “bara” mathandlingen som får fixas i helgen. Sen är det jul.

Äntligen!

De där runt omkring…

Har en tid känt mig ganska risig. Tömd på energi och haft svårt att fylla på. Dagarna och nätterna har känts som uppförsbackar och det enda jag kunnat tänka på är att hålla ut, att snart kommer jullovet. Där finns energin…

Igår var det julbord på jobbet och dagen startade med halsont, trötthet, värk och ungefär som – all skit i världen… Men vid lunchen började molnen skingra sig. Jag har en av mina allra bästa, närmsta och älskade vänner som kollega. Vi hade bokat in en lunch sen ett tag tillbaka, för att “stämma av inför ledigheten” och hon kommer med en liten julklapp till mig. Hon säger att den är “mikroskopisk”, men för mig är den allt annat än just mikroskopisk. Det är ett paket med kärlek, med förståelse och omtake. Så mitt i prick. Så fint.

Har ett par möten efter lunch om är riktigt givande. Som faktiskt ger energi istället för att ta den ifrån mig. Efter dessa åker jag hem, duschar och klär om och drar sedan in till jobbet igen för att hinna träffa kollegorna innan vi går iväg på företagets julbord. Sitter och lyssnar på dem i fikarummet, på skratten, skämten och det eviga munhuggandet som vi har. Somliga har jag jobbat med under hela min tid på HS, snart 14 år, somliga har tillkommit på vägen och några är nya. Det är en otroligt brokig samling människor som faktiskt går väldigt bra ihop.

När jag lite senare ska sätta mig vid mitt tilldelade bord inser jag att tre av mina kollegor har fått samma bord. Och det kändes lite som att vinna på lotto. Så mycket som jag skrattade under denna kväll, så mycket energi jag fått, det var så längesedan.
När maten var överstökad samlades ett antal av oss och satt i, till och från, väldigt konstiga diskussioner.

I bilen hem lite senare tänker jag att jag verkligen, verkligen uppskattar mina kollegor. Jäkligt mycket! Att jag behöver dem för att tycka att jobbet är kul, att det faktiskt är de som gör jobbet kul.

Det ger mig energi. Det om något.

 

 

Det var en sådan där morgon då man vaknar och känner att “Nej, idag stannar jag här i sängen…”

Huvudet ömmade, kroppen seg och hela jag kände mig som en disktrasa. Men upp går man ju. Iaf till Noels säng där jag istället för att bara väcka honom, kröp ner under hans täcke, kände hur varmt och skönt det var även där. Viskade godmorgon och fick mest ett grymtande till svar. Det visade det sig vara lite huvudvärk och trötthet även hos 8-åringen, så vi låg där och viskade om att kanske stanna hemma idag. Ta en huvudvärkstablett, vila, ligga i soffan, gå lite promenader med Alice.

Så vi skickade iväg pappan och flickorna, sen satte vi oss i soffan och vaknade med varsinn iPad. En stund och en promenad med hunden senare, ringde vi morfar som skulle komma hit och vara hundvakt åt de nyblivna föräldrarna, sa att det inte var någon panik att komma, men att vi gärna träffar honom en sväng ändå.

Lagom till att morfar skottat på Revirvägen 18 och skulle få kaffe här, gick strömmen. Morfar utan kaffe och Noel utan internet – fasa. Intressant att se handlingsförlamningen som sprider sig i Noel… Det påminner mig om någon.

Ungefär i detta tempo har dagen gått. Vi går runt här i huset. Njuter av ett hus där det enda som låter är tvättmaskinens rytmiska dunkande varvat med torktumlarens vinande. Ingen tv, ingen musik, bara vi som går och småpratar lite med varandra.

Om en stund fylls huset av ljud igen, då kommer resten av familjen hem och dagen går mot kväll. En måndaggskväll utan stress att hinna till träning. Kan alltså bli en fortsatt ganska lugn dag.

IMG_6385

IMG_6393