Ligger och läser gamla blogginlägg. Skönt att kunna gå tillbaka och minnas hur det var.
För fem år sedan låg jag mest i soffan och hade ont. Jag väntade på de där två som låg i magen och halvt om halvt misshandlade mig inifrån varje gång de drog igång sitt sparkande och buffande…
Jag oroade mig för förlossningen. Jag oroade mig för att de aldrig skulle komma ut. Jag ifrågasatte mig själv hur jag kunde tro att de skulle kommit innan nyår. Jag stånkade. Jag pustade. Jag valade…
Jag var så obeskrivligt rädd för att inte kunna älska dem lika mycket som jag älskade Noel. Hur skulle man kunna göra det? Jag var rädd att inte hinna med Noel. Jag var rädd för att inte klara av de två små som skulle komma in i familjen.
Ett par gånger var jag rädd att inte överleva förlossningen. Att inte få se dem. Att aldrig få lära känna dem på riktigt, de där två som jag bara hade lärt känna som 1:an och 2:an.
1:an, den där bökiga lilla skiten som sparkade på allt som fanns att sparka på där inne. Som aldrig var still under ultraljuden. Som varje gång jag tryckte med handen gav mig ett svar, oftast med en spark i revbenen. Min 1:a. Mitt busfrö.
Och min 2:a, min lilla tvåa. Som allt som oftast var lugn och stilla. Som låg under mina högra revben, som gömde sig på ultraljuden, som gjorde mig rädd genom att inte buffa eller sparka på flera dagar. Men som sedan gav mig en liten buff, eller en liten lätt rörelse, för att tala om att allt var ok.
Och till slut kom de ju ut. Våra små tjejer. Och jag kände dem ju, jag hade känt dem en lång tid redan.
Fem år senare vet jag hur Stellas många pussar och kramar vid nattningen fyller mig med energi, hur hon så självklart ger mig de finaste komplimangerna och kärleksförklaringarna.
Hur Linnéas armar knyts runt min hals, hur hon alltid tittar mig i ögonen och viskar “jag älskar dig” och ger mig en lätt puss på munnen.
Ikväll stoppade jag om dem och viskade att “imorgon fyller du fem år”…
Fem år.