För exakt fem år sedan…

Ligger och läser gamla blogginlägg. Skönt att kunna gå tillbaka och minnas hur det var.
För fem år sedan låg jag mest i soffan och hade ont. Jag väntade på de där två som låg i magen och halvt om halvt misshandlade mig inifrån varje gång de drog igång sitt sparkande och buffande…

Jag oroade mig för förlossningen. Jag oroade mig för att de aldrig skulle komma ut. Jag ifrågasatte mig själv hur jag kunde tro att de skulle kommit innan nyår. Jag stånkade. Jag pustade. Jag valade…

Jag var så obeskrivligt rädd för att inte kunna älska dem lika mycket som jag älskade Noel. Hur skulle man kunna göra det? Jag var rädd att inte hinna med Noel. Jag var rädd för att inte klara av de två små som skulle komma in i familjen.

Ett par gånger var jag rädd att inte överleva förlossningen. Att inte få se dem. Att aldrig få lära känna dem på riktigt, de där två som jag bara hade lärt känna som 1:an och 2:an.

1:an, den där bökiga lilla skiten som sparkade på allt som fanns att sparka på där inne. Som aldrig var still under ultraljuden. Som varje gång jag tryckte med handen gav mig ett svar, oftast med en spark i revbenen. Min 1:a. Mitt busfrö.

Och min 2:a, min lilla tvåa. Som allt som oftast var lugn och stilla. Som låg under mina högra revben, som gömde sig på ultraljuden, som gjorde mig rädd genom att inte buffa eller sparka på flera dagar. Men som sedan gav mig en liten buff, eller en liten lätt rörelse, för att tala om att allt var ok.

Och till slut kom de ju ut. Våra små tjejer. Och jag kände dem ju, jag hade känt dem en lång tid redan.

Fem år senare vet jag hur Stellas många pussar och kramar vid nattningen fyller mig med energi, hur hon så självklart ger mig de finaste komplimangerna och kärleksförklaringarna.
Hur Linnéas armar knyts runt min hals, hur hon alltid tittar mig i ögonen och viskar “jag älskar dig” och ger mig en lätt puss på munnen.

Ikväll stoppade jag om dem och viskade att “imorgon fyller du fem år”…

Fem år.

Advertisements

Att få smörj…

Har krupit upp i sängen, smörjt in fötterna och ligger nu och väntar på att de ska torka till hjälpligt så jag kan krypa ner under täcket.
Fötterna är torra, händerna och ansikte likaså. Näsan fnasar efter att blivit konstant snuten, ja hur lång tid har det gått…?
Vädret ute är vidrigt, jag hatar tö. Jag vill ha kyla nu. Fasen, de pratade om en vargavinter, men det måste de fått om bakfoten.

Behöver nån form av ljus, luft och energi. Borde gå att få tag i om man kan vistas utomhus. Så ge mig lite vinterväder, några lediga dagar igen, då blir det nog bättre.

Annars då? Nä, men det är fint…

Egon

Stormen tog i rätt rejält under natten till söndagen. Vi vaknade upp i ett strömlöst hus och det plockades fram stearinljus, fotogenlampor och såklart paket.
Barnen tassade in till Johan och så sjöng vi och kröp upp allihopa i sängen och kollade på när han öppnade paketen.
Sen blev det mest en dag där vi fixade kaffe, bytte värmeljus, köpte nytt gasolkök och gick runt i varma raggsockar och förklarade 100 gå ger att det inte gick att ladda ner nya appar till iPads eller kolla på Netflix…

Själv njuter jag lite smått av strömlösheten, men övriga familjen blir stressade av att bara tänka på det.

Prognosen sa att vi skulle få tillbaka strömmen på måndagseftermiddagen men lagom till att jag åkt för att hämta pizza på kvällen så kom strömmen tillbaka. Barnen kastade sig över film och internet…

Dock vaknade vi upp till ett litet kyligt hus idag eftersom värmepannan bestämde sig för att strula. Samtidigt känner sig Nea hängig så vi tjejer blir hemma.
Vi har inte kommit mycket längre än att vi fortfarande ligger under täcket i sängen och kollar på film, resp mailar och anmäler vab.

Men vi får nog ta tag i det där med frukost snart. Sen får det bli en mysig film och invänta lite värme.

Ambitioner…

Idag startade vi sista dagen på jullovet med en sen och väldigt god frukost. Barnen pratade om ditt och datt och jag och Johan satt väl egentligen bara och väntade på nån av de vanliga “shownumren” som alltid kommer under frukost, middag eller kvällsmat. Oftast frukost…
Men istället hamnade vi på spåret om barnens karriärer. Noel ska nog tydligen bli kock när han blir stor. Kock! Den hade jag inte hört förut.
Jag framförde åsikten att han isf kanske skulle börja testa att göra lite mat själv, eller hjälpa till iaf. Kanske ta ut ett mjölkpaket ur kylen själv? Nånstans ska man ju börja…

Så pratade vi vidare om kockjobbet, att man behöver smaka på olika typer av mat, att man får vara påhittig mm. När vi diskuterade huruvida man blir rik på det hela så blev det riktigt roligt. Johan sa något i stil med att om man ska tjäna pengar ska man nog ha en egen resturang.
“Ja, typ som Mickels!” Säger Noel då.

Eller hur! Alltså vad vi skrattade. Men vad vet jag. Ägaren och “kocken” på Tenhults ena pizzeria, han kanske tjänar bra…?

Det blev nog tillslut en enkel rapsång innan frullen avslutades med att alla pös i äg och lämnade oss kvar med disken. “Ingen som vill bli diskare?”

Sista jullovsfrukosten alltså. Sista dagen på ledigheten. Imon är det jobb och dagis för oss tjejer, killarna är krassliga och får nog stanna hemma och ev ta ett snack med doktorn. Hostan härjar runt i vår familj fortfarande…

Slapperi…

Nyårsdagen tillbringas som sig bör i soffan eller med något lagom pyssligt…

Blev bjudna på mat av svärföräldrarna och efter det har vi fortsatt att ta det lugnt.

Nu sover de två trötta tjejerna och jag och katterna har krupit upp i soffan. Fräsen snarkar lätt bakom mitt huvud och rör lite på svansen då och då. Doran, hon har rullat ihop sig i mitt knä, uppenbarligen gillar hon filten vi temporärt har lånat från Lillsis.

Nu väntar vi bara på killarna. Sen är vi samlade igen.