Vad är det med mig?

Parkerade bilen på jobbet och öppnade bagaget. Stod där och stirrade ett bra tag. “Var är min dator?”

Alltså, var är den? Jag fattade ingenting. Bara stod där och stirrade. Bagaget var helt tomt förutom min handväska. Var var min dator?

Jag var helt säker på att jag ställde in två väskor i bagaget hemma. Datorn och handväskan. Båda var med.

Hörde Johans röst i bakgrunden, “Låste du bilen?” som han jämt tjatar om när vi gå in och lämnar tjejerna på dagis. Låste jag inte bilen? Har nån verkligen snott min dator på parkeringen på dagis? Seriöst.

Men så kan det såklart inte vara. Den måste vara hemma. Jag blir så otroligt trött på mig själv. Antagligen har jag tagit min handväska och väskan med överdragsbyxor till dagis och ställt in i bagaget.

Går upp på kontoret, pratar med kollegorna och sen ner till bilen igen. Sätter mig och åker hem igen. Jaja, tänker jag, jag ska ju upp till Ryhov snart iaf, så jag kan lika gärna sitta hemma nån timme innan jag drar vidare in mot stan, plåtar lungorna och sen tillbaka till jobbet igen.

Vad är det med min hjärna? Jag tycker att jag har full koll på läget oftast. Sen står jag där och stirrar in i bagaget, eller på Ica och undrar vad i hela världen det är jag ska handla…

Nåja, det är fredag. Huset är nystädat och luktar gott. Jag har några timmar kvar på jobbet, sen tar vi helg. Det står kalas i Eksjö på schemat, lite gos med tjocksmocksCalle och en lång söndagsfukost.

Det blir fint det.

Advertisements

Att inte kunna se sig mätt på dessa…

IMG_8168Den här bilden.

Det var en tidig morgon för några veckor sedan. Jag vaknade tidigt en helg och såg att dimman för första gången denna hösten låg tät utanför fönstret.

Jag väckte de där små, som inte är så små längre, och viskade. “Det är dimma ute! Ska vi gå ut och fånga luften?”

Vi tog på oss en jacka och gick ut i den fuktiga morgonen.
Vi pratade tyst med varandra, vi fångade in dimman i flaskor och skruvade åt korkarna hårt. Tjejerna höll i flaskorna som om det var värdefulla skatter.

Jag älskar att titta på den här bilden.
På deras ansiktsuttryck, på deras kroppshållning. Jag ser likheterna mellan systrarna, men också olikheterna. Jag ser hur Nea blir mer och mer lik Johan och hur Stellas “Svärdsgener” gör sig mer och mer påminda.

Jag måste hem till mamma och pappa och kolla i album med foton på mig själv som liten. Vill jämföra mig med barnen. Noel som ska vara så lik mig nu, vill se det själv med egna ögon.