Äntligen i stugan. Barnen sover i sina sängar, det enda som hörs är deras andetag och en och en annan bil som åker förbi ute på vägen.
Nerkrupen i sängen ligger jag och tittar ut genom “sovrumsdörrarna”, de glipar lite och jag ser ljuset från lampan där Johan sitter.
Det är konstigt hur man varje gång man är här ligger och tänker på hur många år vi byggt på stugan, och på hur vi nog aldrig kommer bli klara. För hur blir man det? Ständiga förbättringar, utbyggnader, ändringar, skötsel mm.
Just i denna stund finns det orosmoment på min horisont, men annars brukar dagarna här få mig att landa. Att slappna av och hitta lugnet. Kanske hittar jag det imorgon. Kanske behöver jag bara en natt med tystnad. Ett par armar som håller om mig. En kopp te ute på verandan i morgon bitti.
Semester i stugan. Dag 1.