Bästa tajmingen…

Under helgen eskalerade den hosta som jag dragits med hela veckan. Hostade mig igenom natten till lördagen och orkade därför inte åka in i värmen och kolla på triathlontävlingen, utan vi blev hemma.
Sen kom feberfrossan, låg under filtar och frös som tusan. 30-grader varmt utanför och jag skakade av köld. Och senare, svetten som rann… Hostan som inte ger sig och ett huvud som nästan exploderar i varje hostattack.
I 30-graders värme…

Ynkligt…

Åskan och regnet kom sedan in, men det hjälpte föga. Helgen har varit feber som kommit och gått, en huvudvärk som bara ger sig i korta stunder och en hosta från helvetet…

Ligger hemma i sängen idag. Ynka pynka lite feber på morgonen, så jag känner mig lite piggare, trots bristen på sömn. Men denna hosta. Jag vet inte vad som går sönder först, antingen lungorna eller skallen. Något av dem trasas nog sönder snart.

Noel ropade efter en hostattack: “allt ok?”
Ville grina lite men det kan man ju inte göra när ens nioåring är hemma och pysslar om en. Så jag bara: “Arå, det är lugnt…”

Sen stack han till kompisar och sen dess har jag legat här och tänkt att jag ska sova, men utan att lyckas. Vad tar man för att sluta hosta?
Jag har testat vatten, citronmix, isglass, diverse slemlösande hostmediciner, en liten bit bounty och en halv lakritspipa.
Utan några större framsteg.

Ynkligt alltså. Ynkligt.

Advertisements

Den där baksidan…

Så var det äntligen dags att ta tag i den där baksidan…

Den efterlängtade altanen. Det stora trädäcket och den tänkta pergolan, mjukt golv under bara fötter och gott om yta att springa runt på och hoppa från direkt ner i poolen.

Sedan vi köpte huset har vi drömt om en stor träaltan på baksidan istället för den minimala som funnits utanför vår inglasade del. Att kunna sitta runt ett stort bord utomhus, att hänga upp belysning i pergolataket och framåt kvällen tända lyktor och bara sitta och prata, kanske med en filt omkring axlarna, kanske med barnen lekandes på gräsmattan, eller sovandes inomhus. Kanske med ett glas rosé och en varm sommardag som aldrig vill ta slut.

Och nu var vi där.

Eftersom vi grävt vår beskärda del för hand i tidigare projekt, så var det väldigt lyxigt att endast gräva upp ett par buskar i häcken och släppa igenom Anders med grävmaskinen.

Att sedan efter ha fått hjälp med att gräva, göra paus och invänta virke och tid att bygga, det var den jobbigaste biten. Att ha en hel vecka hemma med barnen, fantastiskt väder och massor av poolhäng, går inget vidare ihop med en stor jordgrop ca 50 cm från poolen och som ligger mellan gräsmattan och den inglasade altanen. Det hjälpte föga med mina utlagda temporära plattor, skiten kom rakt in i huset och rakt ner i poolen. Men vad ska man göra?

Men som då bygghelgen. Jag och johan ägnade i runda slängar 10 timmar åt att göra underarbetet, det tråkiga. Sätta plintar, mäta, måtta, fylla, gräva, fylla, mäta, lägga markduk, mäta, måtta… Alltså, det finns inget roligt i detta jobb. Bara vetskapen om att görs det rätt så blir det bra och resten av arbetet går så mycket smidigare.

Barnen fick klara sig själva större delen av dagen. Eller ja, ”klara sig själva” är ju en sanning med modifikation… De kan ju fortfarande tjata hål i huvudet på en, men de fick ägna sig åt ”fri lek” iaf.

Fy fan vad huset såg ut framåt kvällen…

Dagen efter kom först storasyster, ivrig att hamra skruv (!) och strax efter kom mamma och pappa, trots att pappa varit lite krasslig. Lagom till att första kaffekoppen var uppdrucken så började det regna… vi väntade tills det lugnat sig någorlunda, sedan ut och såga och skruva trall. In när det började regna lite mer igen, sen ut igen. Så höll vi på hela dagen. Framåt kvällen tilltog regnet och det var ändå dags att ta en paus för att fundera på var pergolastolparna skulle stå.

Vad lyckligt lottad man är alltså. Hade vi inte fått hjälp tror jag att det hade tagit en evighet att lägga golvet, och då hade barnen nog rivit huset under tiden.

På måndagen var det dags för mig att jobba och kvällen ägnades åt att fundera på pergolan, hur skulle vi ha den egentligen?

På tisdagen var det dags för nya tag, tack vare att svågern A tog bil och släp och drog ner till Tenhult för att hämta det resterande virket som vi behövde. Sen dök mamma och pappa upp igen framåt kvällen och vi fick dit det sista golvet.

Lycka!

Sen dess har vi spenderat i stort sett all vår lediga tid på baksidan. Framsidan har helt förfallit med vissna blommor medan vi njuter av solen på baksidan, sitter ute runt ett stort bord och äter tillsammans med vänner. Barnen klättrar i poolen direkt från trädäcket och vi sitter och njuter i skuggan och bara känner oss – nöjda. Och planerar fortsättningen…

Sena kvällar går vi en sista runda på altanen, plockar undan lite badsaker, hänger upp en baddräkt, ett par glasögon, ställer ordning stolar och lägger in de sista kuddarna som spritts ut över golvet. Kanske sätter vi oss ner, tittar oss omkring, tittar på varandra och känner oss – nöjda. Utbyter några idéer, pratar om möjligheter, funderar på fortsättning.

Till sist går vi in, stänger dörren och vet att nästa dag är den där igen, redo att användas. Redo att fyllas av kuddar, glas, baddräkter, handdukar och badleksaker. Med hela familjen som käkar kvällsmat, som tar ett dop i poolen, som sitter med en ipad i skuggan eller som läser en bok invirad i en filt.

20140724-114532-42332673.jpg

 

20140724-114710-42430703.jpg

20140724-114712-42432525.jpg

20140724-114711-42431631.jpg

20140724-114713-42433457.jpg

20140724-114714-42434343.jpg

20140724-114715-42435234.jpg

 

20140724-114716-42436106.jpg

20140724-114717-42437254.jpg

20140724-114718-42438053.jpg

20140724-114719-42439080.jpg

20140724-114721-42441149.jpg

20140724-114722-42442139.jpg

20140724-114720-42440127.jpg

Om liv och död…

Samtal med Stella i bilen idag.

Stella: Mamma, kommer du dö före mig?
Jag: Ja, det tror jag nog.
Stella: (ynkligt) Men, jag vill inte att du ska dö!
Jag: Vi får hoppas att det är lång tid tills det händer.
Stella: Men jag vill inte att du dör innan mig.
Jag: Men det vore ju alldeles fruktansvärt om du dog innan mig!
Stella: (med darr på rösten nu) Men, men om du dör innan mig, vem ska då lära mig om de två dosorna? Jag kan ju bara den andra… (Läs fjärrkontroller)

Touche!

Dagar av allt och inget…

De här dagarna i stugan. De fylls av allt möjligt, allt från slappa i soffan på altanen, laga mat, fiska, åka och shoppa, rita, kolla på film, diska, städa, måla, bygga, – ändå känns det som att man inte gör något alls.

Ibland är det långa pass i soffan på altanen med en kopp te. Eller svärandes vid symaskinen, hopplöst dåligt tålamod och kunskap. Eller mysiga pratstunder med svägerskan om livet, familjen och stugor.

Kvällar med 12-personers middagar fulla med prat och stimmande, som sedan byts mot lugnet i vår stuga. Ett par glas rosé och prat vid köksbordet. Ibland bara jag och Johan, ibland med svägerskan, igår med 6 vuxna runt bordet. Förbluffande hur många man kan sitta vid vårt pyttelilla bord. Med barnen i sina sängar ca en och en halv meter från köksdelen.

Så rullar dagarna på tills det börjar bli dags att dra sig hemåt igen. Att packa ihop. Fylla bilen med smutstvätt och barn med rufsigt hår och smutsiga fötter. Lämna våra 25 m2 lilla stuga och 1 ha trädgård.

Hem till vardagslyxen, varmvatten i kranen, egen toa och dusch. Stora ytor och egna rum.

Johan börjar jobba på måndag. Jag har en vecka kvar.

Semester i stugan.