Jaja!

Har haft ont i huvudet och nacken i över en vecka nu. Tröttheten som jag känner direkt när jag vaknar på morgonen, den är inte rolig alls. Det är väl känslan av att semestern närmar sig, men jag hinner inte dra ner på tempot förrän det precis är dags.
Lyxen annars brukar ju vara att kunna börja “trappa ner”. Göra den där genomgången av papper, mail, lappar. Sortera, lägga undan, avsluta.

Nu plingar det konstant i telefonen. Nya mail, nya fakturor, nya semesteransökningar, nya ärenden. Mer jobb.
De nya arbetsuppgifterna som jag fått under denna månad, de är roliga, utmanande men ibland även utmattande.

Jag inser att jag kommer att gå rätt in i kaklet nästa fredag. Migrän känns som en självklarhet till helgen. Igår när jag kröp ner i sängen efter att ha jobbat några timmar efter att barnen lagt sig kände jag samvetet komma ikapp mig. Fy fan. Den arga tonen mot barnen. Stressen i mig som gör att jag fräser åt hela familjen. Barnen som lirkar med mig, men jag är för trött för att orka. De tankarna är inte roliga, inte ett dugg.

Imorgon ska jag försöka runda av veckan. Beta av det som ska göras och sen rensa skrivbordet lite. Efter det tar familjen och åker till stugan ett par dagar. Lite miljöombyte gör nog susen.

Bara en fråga

Stella tog en väldigt sen eftermiddagslur i soffan idag. Nu ligger hon i sängen och har lite svårt att somna. Hon funderar på en hel del viktiga frågor. Som tex när Johan gick förbi nyss:

“Pappa, har apor ögon?”
“Ja det har de.”
“Kan de prata då?”

Undrar vart hennes drömmar för henne inatt…

Midsommar

Jag har svårt för midsommar nu för tiden. Det är mest ett måste pga barnen som jag genomför själva dagen. Själv skulle jag lika gärna kunna åka iväg, eller ligga hemma och läsa en bok…

Men när man firar den som idag, med härliga vänner, ett ösregn värt namnet, god mat och sen sitta och natta tjejerna som har fått bagaget uppbäddat till en säng. Ja, det är svårt att tycka att den här dagen kunde kvitta då.

Nu andas de tungt bakom mig där jag sitter i baksätet. Skulle själv kunna tänka mig att krypa ner under täcket.

20130621-225943.jpg

Onödigt…

Vi kan inte hitta dosan till appleTVn. Den fanns här imorse, men nu är den spårlöst försvunnen. Man vet ju att den kan vara ungefär var som helst i huset…

Jag har kollat i sofforna. I fåtöljerna. Under bordet. Under duken. På Noels rum. På Stella och Neas rum. I sovrummet. I köket. Tillslut kollade jag under sofforna.

Det skulle jag inte gjort.

Den låg inte där.

Däremot låg det en hel del annat där.

Orkar inte städa idag. Men nu sitter jag här i soffan, fortfarande utan dosa, med en massa tankar på “skräpet” under soffan.

En annan tanke är varför dosan ska vara så jävla liten för?

När tiden går…

Det knackade på dörren och fina svägerskan kom in. Helt plötsligt försvann alla tankar på vad vi skulle hitta på denna dag. Tillsammans med tjejerna har vi gjort ingenting, allting och allt i köket. Lagat mat, pratat kärlek, pratat Slagestorp, pratat Norge, pratat om ditt och datt. Mellan tjejernas 16 teckningar, mellan matlagning och mellan glassen till efterrätt.

Helt plötsligt kom killarna hem. Sen kom familjen B, och lillsis och Nicke. Sen hämtades kvällsmat och allt blev sådär bullrigt stökigt, som det blir på spontana sommarkvällar när regnet vräker ner, när barnen äter i skift, för att inte missa något i spelet…

Och så pratas det. Och skrattas. Och planeras.

Och helt plötsligt har dagen gått. Vänner och syskon troppar av. Köket, eftermiddagens centrum fylls av diskmaskinens rytmiska dunkande. Det skymmer utanför.

Spontana besök en sommardag. Det är bränsle för själ och hjärta.

Längtan

Det är en såndär typisk “svensk-sommardag” idag. Lite blandat väder, lite blandade känslor, lite blandade sysslor…

Just nu sover tjejerna en stund och jag satte mig vid datorn och läste en blogg och när jag läser texten så väller det in en längtan till Slagestorp över mig. Längtan efter ljuden, ljuset, lukterna, känslan och hela biten i att koppla av. Att stänga av.

Tidigare år har vi alltid åkt ner till stugan och stannat en vecka, eller två, eller tre till och med. Men sen Stella och Nea gjorde intåg i familjen så har tiden i stugan alltid blivit kortare och kortare. När de var små handlade det mycket om att det var osmidigt att vara borta länge från “tvättmaskin och andra självklara lyxigheter, såsom varmvatten direkt, egen toalett etc… ) När de blev lite äldre så var det så mycket passande hela tiden. Och förra året handlade det mer om Noel, att han tycker att det blir långtråkigt utan kompisarna.

Men nu kommer alltså längtan över mig. Jag vill bestämma ett datum när vi åker ner. När man kan känna att “nu börjar det” och att man kan gå på semester och verkligen känna att nu är vi lediga. Jag tänker inte sitta hemma en sommar till på spångvägen 5. Jag vill ha ett avbrott. Ett miljöombyte. Jag tror jag måste.

Jag vill åka ner till stugan och städa ur och packa upp. Känna att “nu är vi här”. Låta barnen springa fritt ute på gården. Springa från stuga till stuga och prata med de andra. Jag vill bädda upp allas sängar, med det också bygga en ny till Stella, då vi insett att det blir för trångt för tjejerna att sova skavfötters ännu en sommar.

Jag  vill bygga en soffa på altanen där vi kan krypa upp på eftermiddagen och kvällen och titta ut på den vackraste utsikten jag vet. Jag vill dricka en kopp te och läsa en tidning. Jag vill lägga fötterna i Johans knä och fråga vad vi ska äta för kvällsmat. Jag vill höra ljudet från Tintin på TVn,  låta barnen bädda upp hela tv-soffan med kuddar och filtar och jag vill tänka att vi är lyckligt lottade här i livet.

Jag vill tillslut krypa ner i sängen och höra mina små ligga och småsnarka runt omkring mig. Att ha dem nära, men inte i nödvändigtvis i min egen säng. Jag vill vakna av att ljuset sipprar in genom den temporära gardinen.

I korthet vill jag nog ha semester. Semesterkänsla. Och för mig är det samma sak som Slagestorp.