Hemma idag. Satte mig i soffan med datorn direkt när familjen åkte. Tyst och lugnt.
Huvudet är fortfarande segt, huvudvärken kommer och går. Knät gör ont. Jag har precis cyklat och gjort övningarna min sjukgymnast gett mig. Både doktorn och sjukgymnasten säger att värken kommer att vara med “ett tag”. Det känns – trötfftsamt. Jag är trött.
Jag ska vila nu. Lyssna på regnet utanför, dra en filt över mig och vila.
Jossan frågade Noel hur han skulle se ut om han var kung…
Det krävs en hel del tålamod för att fotografera barn. Jossan hade gott om tålamod. Föräldrarna gjorde sitt bästa också. Till och med barnen lyckades hålla humöret i skick. Nästan hela tiden iaf…
Jag har drygt 1000 bilder att sitta och njuta av. Många är helt fantastiska. En del är det bara att konstatera att det är lite saker som blir fel…
Som att alla typ blundar eller tittar åt något annat håll samtidigt.
Eller så går nån in i bild.
Eller så är nån där och pillar.
Det stuvas om lite.
Humöret växlar.
Men så helt plötsligt så är det en perfekt bild. Underbara ungar!
Huvudet värker och kroppen är alldeles trött efter en migränkväll/natt. Ska gå ut och plocka undan lite löst ute på trädgården inför stormen som är på väg. Lösa grejer ska plockas in och studsmattan ska monteras ner.
Sedan ska jag krypa tillbaka ner i sängen och kolla vidare på de bilder som Jossan tog på oss igår. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser dem. Kan vara första gången hela familjen är samlad och förevigad på bild. Härligt att se barnens personligheter som kommer fram genom bilderna.
Nu sitter Jossan och redigerar bilderna. Sedan ska jag fylla väggarna här hemma. Intresserad av en tjuvtitt? Titta in på Jossans blogg.
… att när man inte är på topp, då blir det inte mycket bloggande.
Jag är inte på topp just nu alltså. Fast jag bloggar i huvudet varje dag. Jag orkar aldrig få ner det på pränt bara…
Snart blir det bättre.
För att undvika merparten av klädfajterna på hemmafronten så har vi bestämt att Stella och Nea bestämmer själva vilka kläder de vill ha på sig på måndagar och fredagar. Jag förberedde mig på osmakliga kombinationer av sommarklänningar, tröjor och leggings, men jag får nog säga att det har varit rätt ok. (Inte helt ok, men rätt iaf…)
Idag vaknade Nea först och gick genast och tog på sig vad hon hade lust med. Det blev leggings, blus och strumpor. Rätt ok.
Sen gick hon vidare och väckte Stella. Stella är lite trött på morgonen.
Nea: “Vill du ha samma som mig?”
Stella: “Nej…”
Nea: “Vill du ha strumpebyxor?”
Stella: “Nej”
Nea: “Vill du ha leggings?”
Stella: “Nej!”
Nea: “Vill du ha klänning och strumpebyxor?”
Stella: “NEJ!”
Nea: (Rätt frustrerad vid detta laget…) “Vad vill du ha då??”
Stella: “Yoghurt!”
Ni kan alltså förstå vem det är vi har de flesta klädfajterna med här hemma…
Ja, vabberiet fortsätter. Det var nästan lite “skönt” att Stella drog på sig en förkylning, för annars känns det här vabbandet bara så jäkla onödigt. Både jag och Johan vet ju att Nea inte är magsjuk. Hon är inte sjuk överhuvudtaget. Det är hennes mage som stökar med henne, men enligt reglerna är det ju “en spya – två dagar hemma från dagis”.
Det håller inte.
Jag har nu pratt med Barnmottagningen i Huskvarna och nu ska vi få fart på den där eländiga lilla magen. Lite medicin och så ska vi smyga in lite mer fibrer i maten. Nea skulle ju gärna leva på nudlar, kött och Wasas frukostknäcke… Så vi får ta tag i detta på en gång.
Stellagumman går här hemma och snorar och nyser. Ännu ingen feber, men det kommer kanske?
Tjejerna kör Tysta leken vid matbordet. Rekordet är 14 sekunder, men medel ligger på runt 6 sekunder. Fattar ni hur det är att vara hemma med två pratkvarnar i två dagar? Det gick inte ens få tyst på dem när jag pratade med Barmottagningen i telefon. Då stod de jämte och gapade och skrek, busade, gapflabbade och sprang runt som tokar. Jag fick stänga in mig på lilla toaletten för att kunna höra vad hon sa. Mitt i allt sätter de igång dammsugaren, och kan inte stänga av… Förstå vilket ansiktsutryck jag hade när jag mimade “Håll TYST!!” till dem under tiden…
Imorgon måste jag ta mig till jobbet, åtminstone på förmiddagen. Sen är det helg.
Konstig vecka.
“KAN DU VARA LITE TYST? JAG FÖRSÖKER TÄNKA LITE!!”
Alltså, de där systrarna är verkligen fina mot varandra…
Snälla Tomten, kan jag få en sån här när i julklapp?
Vi drog till stugan i helgen. Packade två väskor med enbart myskläder, stövlar och tjocka raggsockar. Bilen kändes löjligt tom när vi åkte, men sakta men säkert så börjar vi växa ifrån tiden då ALLT ska med till stugan. Vi slipper numera blöjor, välling, flaskor, 12 ombyten etc…
Väl nere i stugan kan man gå runt i mjukisbyxor eller ett par sunkiga jeans, håret på ända och inte en gnutta smink i ansiktet. Vi eldade en stor hög med ris från trädklippning och vi satt runt glöden och grillade korv på pinnar. Senare på eftermiddagen när vi fällt ut soffan och fyllt den med kuddar och godisskräp, låg vi där och luktade skorsten allihopa.
För mig är stugan mitt andningshål. Min oas. Där kan jag slappna av, även om jag går runt och väser om att barnen ska plocka upp sina grejer, sluta skrika, sluta stimma…
Jag hämtar energi ur tystnaden på kvällen. Det totala mörkret på natten. Eller bara när jag sitter på Noel och Jannes hemmasnickrade “eldningsbänk” och stirrar in i eldens flammor.
Jag njuter av att vi trängs på 25kvm allihopa. Att vi alla är i samma rum. Att även om vi gör olika saker så är vi ändå nära varandra.
När det var dags att åka hemmåt fyllde vi upp den tomma bilen med täcken, påslakan, filtar, tvn, och allt annat som skulle hem för att tvättas eller bara vinterförvaras.
Kanske var det sista besöket för i år, kanske åker vi ner igen. I vilket fall, så längtar jag redan tillbaka.
