Vi drog till stugan i helgen. Packade två väskor med enbart myskläder, stövlar och tjocka raggsockar. Bilen kändes löjligt tom när vi åkte, men sakta men säkert så börjar vi växa ifrån tiden då ALLT ska med till stugan. Vi slipper numera blöjor, välling, flaskor, 12 ombyten etc…
Väl nere i stugan kan man gå runt i mjukisbyxor eller ett par sunkiga jeans, håret på ända och inte en gnutta smink i ansiktet. Vi eldade en stor hög med ris från trädklippning och vi satt runt glöden och grillade korv på pinnar. Senare på eftermiddagen när vi fällt ut soffan och fyllt den med kuddar och godisskräp, låg vi där och luktade skorsten allihopa.
För mig är stugan mitt andningshål. Min oas. Där kan jag slappna av, även om jag går runt och väser om att barnen ska plocka upp sina grejer, sluta skrika, sluta stimma…
Jag hämtar energi ur tystnaden på kvällen. Det totala mörkret på natten. Eller bara när jag sitter på Noel och Jannes hemmasnickrade “eldningsbänk” och stirrar in i eldens flammor.
Jag njuter av att vi trängs på 25kvm allihopa. Att vi alla är i samma rum. Att även om vi gör olika saker så är vi ändå nära varandra.
När det var dags att åka hemmåt fyllde vi upp den tomma bilen med täcken, påslakan, filtar, tvn, och allt annat som skulle hem för att tvättas eller bara vinterförvaras.
Kanske var det sista besöket för i år, kanske åker vi ner igen. I vilket fall, så längtar jag redan tillbaka.