När magkänslan ändå stämmer…

Det har nu gått tre månader sedan Stella trillade på isen. De har tärt på oss allihopa. Vi är till och från en ganska trött familj.
Efter de senaste turerna med sjukhuset så har jag bara velat sätta mig ner och gråta. Eller skrika. Klumpen i magen och trycket över bröstet kom tillbaka fem minuter efter vårt näst sista besök. Sen är det där igen, alltid med mig hela dagarna. Värker.

Men jag kan ju inte ge upp. Stella gör det inte. Hon kämpar på, tidvis bättre än mig faktiskt.

Idag satte vi oss i bilen och åkte till Gislaved för att träffa en kiropraktor. Något måste vi göra när de som ska hjälpa oss inte agerar.
Många känslor inom mig.
Jag vet att nått inte stämmer med Stella.
Jag bara vet det.
Det spelar ingen roll hur erfaren en specialistläkare än är, JAG känner Stella. Jag och Johan är faktiskt de som kan Stella bäst. I hela världen.
Nått är fel.

Att sedan få besked. Ett besked som både bränner i bröstkorgen, men också lättar på trycket. Samtidigt. Det gör ont, men ändå pustar man ut.

En av tankarna som flyger runt i huvudet.
“Jag hade rätt”
Varför är den så viktig? Jag vet inte, men den maler i mitt huvud. Som en bekräftelse på att det var rätt att bråka, att stå på sig, att lita på att det jag känner stämmer.

Mannen i rummet behövde inga långa förklaringar vad Stella kan och inte kan. Vad som är jobbigt och hur vi upplever att hon inte orkar. Vi behöver inte stå på oss eller upprepa en tidigare redan berättad historia.
Stella behövde inte göra några smärtsamma undersökningar. Noga med att prata med Stella, låta henne vara införstådd i vad som skulle ske. Göra det på hennes villkor.

8 mil hem genom en evig tallskog. Stella bubblar av prat.
I mitt huvud snurrar så många tankar.

Nu ska vi se om behandlingen hjälper.
I övermorgon åker vi de 16 milen igen. Längs den eviga tallskogen.

#kämpastella

20140428-220729.jpg

Advertisements

Kvalitetstid

Vi har börjat se Harry Potterfilmerna tillsammans med Noel på kvällarna. Alla tycks inte finnas med svenskt tal, så det blir lite förklarande ibland när Noel inte hinner läsa allt… Mycket prat så att säga.

Idag undrar jag hur många vuxenpoäng man får när man som vuxen blundar och ber Noel säga till när det otäcka är över?

Bara undrar..

Det blir bättre…

Imorse när hela familjen stuvat in sig i bilen och vi håller på att backa ut från garageinfarten säger Stella: “Ska jag till Irene nu?”

Hoppsan, det hade vi glömt…

När vi en skol- och dagislämning senare är hos Irene säger hon att det är ett friskhetstecken för hela familjen att vi glömt bort tiden. Att vi tänker på annat och inte bara läkartider, sjukgymnastik och annat.
Det stämmer.

För även om det utan tvekan är vår Stella som har haft det tuffast, så har hennes nackskada ändå drabbat hela familjen. Alla har vi hamnat i en liten bubbla. Men nu är vi på väg ut!

Stella börjar bli bättre. Det har verkligen blivit bättre igen. Hon springer försiktigt och idag hoppade hon på lilla studsmattan. Hon kan till och med lyfta lite på hakan utan att hålla hårt bakom nacken som stöd.

Det känns som jag kan andas igen. Att trycket i huvudet lättar och det konstanta trycket över bröstet börjar ge sig.

Träningspasset hos Irene var idag fyllt av bus och skratt. Och när vi gick därifrån ropade Stella: “Ses nästa gång Irene!”

Nästa gång är vi på Ryhov och träffar Stellas ortoped och en nackspecialist. Förhoppningsvis går därifrån med lugnande besked.

10 veckor. Snart två och en halv månad. Nästan ett kvartal.

Det är svårt att greppa när jag tänker på det.

Att vara en del av ett generationsboende…

Det började med en tanke om att bygga en egen ”sovstuga” vid svärföräldrarnas sommarstuga. Någonstans där man kunde gå undan och sova och ha alla sina kläder.
Från början pratade vi om en liten friggebod med ett par sängar. Sen växte stugorna i våra huvud och när det var dags att börja bygga så hade vi bestämt oss för att vi kunde klara oss på ca 25 kvm…

Under åren har sedan våra små stugor “poppat” upp på ägorna och numera liknar Slagestorp 2 ett mindre sommarstugeområde. Vår egen oas där vi har ett generationsboende hela klanen.

Just nu är vi fyra generationer som lever tillsammans. Vi lyssnar på och berättar historier från förr. Ibland är “förr” för några år sedan, ibland är det berättelser från Götas barndom. Alla lyssnar vi och återberättar i egna led. Göta berättar för sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn om dasset, om den sneda björken som hon planterade själv, om trätofflorna och om livet med grannarna. Noel berättar om den gång vi fiskade abborre nere vid bryggan och Göta knappt hann med att plocka fisk från våra metspön i takt med att det nappade.

SAMSUNG DIGITAL CAMERADet finns så många historier, så många minnen att dela. Vi skrattar åt sommaren då vi började gräva för våra stugor. Hur vi grävde med spadar i det eviga regnandet. Vi minns känslan av att sova första natten i stugorna. Vi minns midsommarfirande i fleecefiltar, men också härliga grillkvällar. Vi minns regnovädren som översvämmade hela gräsmattan, planteringen av vår klätterros som nästan kostade mig livet. (Tack för det Noel…) och den galna simturen med cyklar över ett sund i Åsnen.

Vi anordnar tipspromenader, sprinttävlingar och påskhare-jakt för barnen. Vi gräver i landen och vi krattar löv. Vi plockar äpplen och vi klipper gräsmatteytorna som ökar lite för varje år.

Vi tar förmiddagsfika på någons trappa. Kvällsgrillning under äppelträdet.

Allt tillsammans.

SAMSUNG DIGITAL CAMERASAMSUNG DIGITAL CAMERABild 072När kvällen kommer drar vi oss tillbaka till våra egna stugor. Familjen krymper till oss fem igen och barnen kryper upp i sina sängar och somnar allt som oftast helt utmattade. Jag och Johan sitter kvar uppe, tittar oss omkring och diskuterar möjligheter, planer, drömmar och måsten. På våren förundras man över mörkret på kvällen. Hur det är alldeles kolsvart när man släcker lampan på kvällen. På sommaren täcker för fönstren så gott det går för att få liten gnutta mörker under de tidiga morgontimmarna.

Vi vaknar på morgonen och tänder gasolkaminen för att få upp lite värme. Vi tittar ner mot “storstugan” och ser hur röken stiger ur skorstenen. Barnen kryper upp i soffan med Ipads, kuddar, täcken och allt som oftast en överbliven skål chips från kvällen innan.
De kivas, skrattar, bråkar och envisas med att göra allt för att jag och Johan inte ska kunna ligga kvar i vår säng och dra oss någon längre stund. 25 kvm gör att vi alla är nära, så några sovmorgnar är det knappast på tal om.

Vi dukar upp frukost vid det lilla köksbordet. Steker eller kokar ägg ute på gasolspisen på altanen. Brygger kaffe och kokar vatten till te. Noga med att inte köra igång alla strömkrävande apparater samtidigt eftersom vi då vet att säkringen går…
Sätter oss runt bordet med de udda stolarna, det är så trångt. Men ändå rätt smidigt. Men ändå inte helt perfekt. Ständigt nya planer, idéer och utmaningar.

Klockan 8 är gränsen för att få lämna stugan och sticka ner till farmor och farfar. Vi försöker hålla på den tiden. Barnen har dock insett att det går att komma ner tidigare om man hävdar att det är dags för toabesök och gräset eller dasset inte duger.
Nere i stugan sprakar vedspisen och farmor har kaffe och te på gång.

Kaffe, alltid detta kaffepimplande.

Sen har dagen startat.

Att leva på 25 kvm gör att det är ett evigt plockande. Man måste hålla undan stöket. Disken går inte bara att pytsa in i en diskmaskin utan ska diskas och ställas in. Chipssmulorna ska dammsugas upp och alla kläder från gårdagen som ligger utspridda i hela stugan ska läggas undan. Sängar bäddas och just vid bäddags hatar jag de fastbyggda sängarna, för att sedan hylla dem när jag ser helheten i vår stuga. Hur vi maximerat funktionen av våra 25 kvm.

testOch de varma sommardagarna.
Hur vi sitter på vår altan och läser en bok eller bara försöker hålla uppsikt över barnen. Utsikten från just vår altan är min alldeles egna favorit. Den blev precis som vi tänkt oss den där sommaren för snart 9 år sedan när vi gick runt och funderade på var vi ville bygga vår stuga.
När vi slutligen stod på just vår plats och tittade ner mot boningshuset, hur jag försökte visualisera en utsikt från vår framtida altan.

Minolta DSCMinolta DSC

På 1 ha ”frihet” finns det dessutom alltid någon att hälsa på. Barnen kan gå till kusinerna, eller till Göta och Yngve och prata en stund. Eller hjälpa farmor i trädgårdslandet och äta hallon tills man nästan blir mätt. Rycka upp morötter stora som brännbollsträn.

En helt ny upplevelse för mig och Johan är att helt plötsligt undra. “Var är barnen?” De strövar runt själva. Klättrar på stenar, leker kurragömma, gräver i sandlådan eller har helt sonika gått upp till stugan och sitter uppkrupna i sina sängar med sänkta huvuden över en Ipad. De sysselsätter sig själva. Det lovar gott inför sommaren. Dessutom går vi in i en ny fas där det är dags för Noel att äntligen ta med sig en kompis till stugan. Det blir lite roligare för honom att ta med sig en jämnårig som han kan valla runt och visa stället för. Undrar om detta på sikt gör att vi måste fundera på att börja bygga loftet som vi har förberett…?

Men medan vi väntar på långlediga helger och sköna sommardagar så planerar vi kommande turer till stugan. Vi ska köpa tyg till draperier för barnens sängar. Be mamma sy dem… När vi väl kommer ner står ett par saker på ”måste listan”: Isolera innertaket, fodra två fönster, tak- och golvlister, ventilation, måla Stellas säng. Listan går att göra så lång, vi får ta lite i taget…

Utöver vår egen stuga så finns det självklart ett behov av underhåll av övriga ”gemensamma” byggnader. I år ska ladan och den gamla stenkällaren få sig en uppryckning.

SAMSUNG DIGITAL CAMERASå det finns att göra.

För alla generationer…

Drömmar om en ny säng…

Bloggtävling i samarbete med Sleepo! Just nu kan man vinna en säng eller sängkläder hos Sleepo via bloggen ”Att vara någons fru”. För att tävla går du in här . Drömsängen jag själv skulle vilja vinna hittar du här.

I ett hus där tre barn håller på att växa upp finns det ett konstant behov av att renovera, byta eller köpa nya möbler. Är det inte barnens rum, är det köket, eller sofforna i tv-rummet eller hallen…

Hemma går jag konstant och irriterar mig på att jag har ett lite för litet köksbord. Eller suckar när jag tittar på de ”vita” sofforna i tv-rummet som tjänstgör som samlingspunkt för familjens alla olika aktiviteter. Bara att passera hallen väcker ”jag vill”-behovet i mig.

Men om man bara bortser från de där ”vi måste…” och verkligen tänker efter vad man faktiskt skulle behöva byta hemma, så är det utan tvekan sängen. Herregud, jag har en kass rygg och den behöver skön, bra vila när man väl ligger där och ska sova.
Men i samma stund som vi skaffade barn så började vi tänka: ”vi gör det när barnen är äldre…

Men nu är vi ju där.

Stora killen är nio och tjejerna är redan fyra. Tiden med små barn och olyckor i sängen bör nog vara över nu… Visst borde vi skaffa ny säng?

Ändå vaknar jag varje morgon i den gamla sängen och med en stel rygg och lite grann – hatar sängen. Som om det var sängens fel att vi inte byter ut den.

Som om den själv vägrade att flytta ut.

säng