Hittills…

Lugn julafton.

20121224-140403.jpg

20121224-140452.jpg

20121224-140523.jpg

20121224-140603.jpg

20121224-140858.jpg

20121224-141134.jpg

20121224-141208.jpg

20121224-141242.jpg

Advertisements

Mammapower…

Klockan är 22:20 när Stella vaknar till i sängen och är ledsen. Jag klappar, vyssar och ligger jämte henne en stund. När jag går ut ur rummet hör jag Noels dator som står på. Går fram och sätter mig, Mindcraftservern är igång och jag ser att Noel och Albin spelar. Tar ca fem minuter innan jag har lyckats reda ut hur man chattar med dem från servern. Sen är mamman tuff…

power

Jag gav dem några minuter på att logga ut och nu är det två färre mindcraftspelare för idag…

Ganska nöjd med mig själv.

Power!

Repris

Ibland “roar” jag mig med att läsa mina egna gamla blogginlägg. De är ju på något sätt min egen dagbok, även om den är publik. Och även om jag inte skriver ut allt som finns i hjärtat så räcker det att läsa gamla inlägg för att komma ihåg, att känna hur det var.

Har nu läst igenom inläggen från december från 2011. För exakt ett år sedan var det lite kaos och det kulminerade den 23:e. När jag läser om Neas smärta och minns paniken på akuten, på rädslan, på hur stressade och ledsna vi var. Mina ögon svämmar över, hjärtat värker och jag kan bara tänka att det viktigaste är att vi är friska.

Då och då tvekar jag i riktigheten i att jag ska skriva om vissa saker här på bloggen. Men kvällar som dessa är jag ändå glad för att jag har denna “dagbok” att bläddra i. Ibland när jag läser gamla inlägg så tittar jag på bilderna tillsammans med barnen och berättar vad jag skrivit. Jag tänker att jag någon gång kan få ut det på papper, att jag kan spara undan åt barnen, så de i framtiden kan läsa om hur jag tänkte, vad vi gjorde. Att tänka tanken svindlar lite, kanske kan de läsa dessa texter när de själva är vuxna, att de kan känna en samhörighet, att de få ta del av sin egen barndom genom mina inlägg.

Utan att vara svart eller pessimistisk, det finns ju alltid en risk att jag inte finns där för att berätta.

Vore det då inte fint att delar ur mitt och vårt liv finns dokumenterat? Både vardagligt och festligt, både sorg som lycka, både ironi som trams.

Ni vet…

… Känslan när man efter en lång dag kryper ner i soffan, drar på sig en skön filt, hittar en bra kanal på tvn och njuter av lugnet…

När man sträcker ut handen efter det där colaglaset, känner törsten.
För glaset till läpparna, missar och känner vätskan rinna nerför halsen mot bröstkorgen…

Slänga av sig filten, gå och byta om och torka upp…

Irriterande…”

Redo

Det är kvällen den 22:a december. Johan är på den traditionella julpokern hos fam Jigegård. Noel sover hos kompisarna och tjejerna har precis slutat viska inne på rummet. Jag har fixat eftermiddagens disk och plockat undan lite. Nu har jag hällt upp ett glas cola, öppnat asken med AfterEight och njuter av lugnet.

Julklapparna är inhandlade och det ska bli så roligt att se barnen när de öppnar sina paket.

Imorgon är en “gåruntochmys”-dag. Inga större krav och på kvällen blir det kanske lite Bingolotto på sin höjd.

Nu lite slummer framför tvn innan jag åker och hämtar Johan och ser om han spelat bort barnens spargrispengar…

Uppesittarkväll

Eftersom Lillsis och Nicke drar till Stockholm över julen så passade vi på att ha en tidig uppesittarkväll. Det blev lite skräpmat (!) och julklappsutdelning och när barnen sov lyssnade vi på julmusik och slog in “de sista” klapparna.
Lite konstigt att inte ha Bingolotto i bakgrunden dock…

Nu när jag krupit ner i sängen känner jag att halsen känns öm och sticksig. Hoppas verkligen att det bara är något övergående, den här julen vill vi vara friska. I bakhuvudet hör jag mitt pessimistiska “jag” viska: “Vänta bara tills migränen slår till…” Det är ju klassiskt att när man väl börjar slappna av efter en stressig period så kommer migränen som ett brev på posten…
Men låt iaf barnen vara friska. Kommer ihåg paniken från förra året då Nea vid denna tidpunkt hade så ont och så småningom opererades akut under natten till julafton. Nä, det vill jag inte uppleva igen. Nea har varit sjuk sina båda jular som hon upplevt. Första julen var det krupp, och den satt i i drygt en vecka och jag och Johan var helt vimmelkantiga av trötthet efter alla vaknätter.

Men nu vänder det. Julklapparna är inslagna, julafton blir en lugn hemmadag och förhoppningsvis är vi alla friska, vilket egentligen är det enda som spelar någon roll.