Min, bara min…

Advertisements

Tre pigga igen…

Eftersom man nu har fått en köksmaskin i julklapp av kära maken så tycker jag att det är lika bra att använda den, inte bara beundra den på avstånd. Alltså fick Johan baka bullar idag…

Vi bjöd in Yngve och Göta på förmiddagsfika och konstaterar nöjda att – nu är barnen pigga igen!

Stella höll låda från sin sida bordet. Hon gastar högt och tokskrattar sedan som bara hon kan åt sig själv. Hennes skratt gör mig alldeles varm inombords.

Noel pratar i ett och så fort kameran åker fram så kommer även hans “kameralook” fram. Den är skum, så är det bara… Dessutom tuggar han bullar med öppen mun och givetvis prickar jag in detta varje gång. Han ansvarar för att säga “varsågoda” och hugger sedan friskt in på bullarna först av alla.

och Nea, älskade Nea, hon är precis som vanligt igen. Hon sitter i sitt hörn. Skrattar, busar och äter bulle tillsammans med Dunder-Karlsson och Blom. De doppas i julmusten, stoppas in i munnen och sedan ner i glaset igen. Hon bestämmer var alla andra ska sitta och när hon sedan får nog av fikat går hon in under bordet och lägger sig där.

Tuff dag

Doris har haft en tuff dag. Först mordet inatt, som hon med största sannolikhet bevittnade… sedan har det varit fotboll utomhus, klättrande i träd, spanat in grannens trädgård, smugit ute i dungen, tittat på helikoptern och jagat bollen.

Väldigt mycket spännande grejer händer när hela familjen är lediga.

Mysigt att krypa ner hos matte och bara toksomna på hennes ben under tiden hon bloggar. Man vaknar inte ens när hela överdelen av kroppen hasar ner och bara baken ligger kvar uppe på benen. Man är så trött…

Vad hände inatt?

Vi vaknade upp imorse och kom ut till ett kök där någon uppenbarligen dött inatt. Ingen lugn död, såsom hjärtattack eller liknande. Nix, ett blodbad… Det var blodstänk, nästan blodsplash upp på köksluckorna, diskmaskinen, ugnen, golvet, kökssoffan, stolsbenen – you name it. Men inte ett spår efter ett lik.

Fräsen satt i ena hörnet av köket medans jag sprayade och torkade upp – som värsta okab-arbetaren. Vid närmare inspektion så såg vi päls på hans klor och det var en hel del blod på hans huvud. Vi hade alltså hittat mördaren. Men fortfarande inget lik.

Vi letade under sängar, under soffor, i hörn och i alla vrår, men inget lik gick att finna.

Så är statusen fortfarande, vi bor på en brottsplats, tillsammans med en mördare, men utan lik…

Det där med tomten…

Det är ju väldigt spännande, men godis är ju väldigt gott…

Stella hade så svårt att koncentrera sig på tomten och julklapparna så länge godiset stod inom räckhåll. Godiset fick gömmas i trappan, julklapparna kunde delas ut och så fort tomten gått och det var dags att öppna klapparna smög hon sig bort till trappan, klättrade upp ett par steg och satte sig jämte godiset och skrattade högt!

Svårt…

Det var minst sagt svårt att se Nea inne på sjukhuset. Att först gå till vårdcentralen och hoppas att det inte skulle vara så farligt, och få beskedet att hon måste vidare till kirurgakuten med en gång. Att sitta på akuten och inte veta om man hoppas att “det inte är så farligt” och med det veta att hon isf kanske kommer att ha fortsatt ont, eller hoppas på att de väljer att “öppna” med allt det innebar.

De första timmarna på akuten var hemska. Det blev lite lättare när vi kom upp på barnavdelningen och där blev det sedan mest bara väntan på operation. För det blev operation, hela kitet. Sövning, dropp, operation, uppvak och sedan väntan igen…

Vi kom in på akuten vid 14:30 och jag åkte från Ryhov 23:00. Nea och Johan blev kvar över natten och jag åkte hem och slog in alla julklappar. Att sova hemma i huset, ensam, natten till julafton. Inget roligt. Noel sov hos Lillsis och Stella hos farmor.

Nästa jul är vi hemma. Alla är friska och alla är tillsammans. En liten önskan bara…