Vi är inne på andra veckan av vab nu. Jag börjar känna mig ganska mör. Dagarna i sig hemma med först Nea men nu också Stella är inte så jobbiga. Det är värre med den konstanta bristen på sömn, sammanhängande sömn och god sömn. För det räcker inte med att det är lite sömn, det är orolig sömn. Lyssnar på andning, stöttar under hostattacker och dessutom är mina nätter fulla av mardrömmar.
Men nu börjar det ändå gå åt rätt håll. Tjejerna har ätit ganska ok idag och ingen feber hos någon av dem. Nea har en lindrig öroninflammation men den verkar hålla sig lugnare ikväll iaf.
Imorgon ska jag till jobbet. Känns som det var längesen jag var där. Varannandagstrixet har anpassats till mina utbildningar, Johans möten och det blir lite hackigt. Minst sagt.
Men det är nu hög tid att krypa ner i sängen. Verkligen…