Sugen

Såg de här i en butik. Hemst dyra, men ack så goda de är.

#villha

ako

Advertisements

Äh, än är månaden inte slut…

Februari. Vabruari. Ja ni vet…

Det är ju två dagar kvar av månaden och världen tyckte att “de klarar nog lite mer vab…” och så kom Noel hem från skolan igår med rätt blek uppsyn. Han hade nyst hela eftermiddagen och “det är ju pinsamt” var hans kommentar till det hela.

Pinsamt och pinsamt. Jag kan väl tänka mig värre saker än att sitta och nysa på lektionen. Men jag stoppade ner honom i soffan med varm chocklad och knäckemackor. Imorse var det ingen större förändring så killarna blev kvar hemma.

Efter ett pass hos sjukgymnasten mötte Stella och jag Nea på dagis, även hon hängig. Ingen feber, men det gjorde ont bakom pannan. Så, det var bara att stoppa in tjejerna i bilen och dra mot Öggestorp och lämpa av dem hemma.

Lämnade tre barn i soffan med en pappa som förberedde “hemma-och-sjuk-mys” med dricka och chips.

Själv drog jag till jobbet alltså.

Februari. Vilken jäkla månad.

Att kämpa på…

Idag är det den 26:e februari. En månad har gått sen Stella vurpade på isen och nacken låste sig. En månad. Det är svårt att tänka sig att ha nackspärr i en hel månad.

Hon är iaf tillbaka på dagis. Det går bra, även om man ser att det är jobbigt vissa dagar. Hon får alvedon på morgonen och sedan fyller personalen på dagis på vid lunchtid. Sen får dagsformen avgöra om hon behöver en dos till på kvällen eller inte. Här om dagen hade hon svarat följande på en fråga som ställdes i undersökningssyfte till alla barn.

Fråga: “Vad är jobbigt med förskolan?”
Stella: “Att man måste ta så starka mediciner…”

Oj vad vi skrattade allihopa åt detta. Man kunde ju läst hennes svar som att hon tvingades äta morfin för att få vara på förskolan. Men Stella tycker att Alvedonen smakar lite starkt, därav hennes svar…

Men hon kämpar på. Dagis går ju fint. Vi träffar sjukgymnasten Irene två ggr i veckan och besöken där är spännande, men inte jättepoppis…

Stella2Mestadels ser hon ut såhär. Det gör ont när vi sträcker och vrider. Men oftast slutar vi iaf såhär:

Stella1Hemläxan sen sist har varit att fortsätta träning morgon och kväll. Locka henne att vrida huvudet åt vänster genom att stimulera den sidan hela tiden. Utöver det har vi tagit kort och filmat lite.

En “bra” dag ser hon ut såhär:

4Det är inte rakt, men det är en klar förbättring.

Men ändå… En månad. Det är bara grymt.

 

Stressigt

Stressig morgon. Sprang runt och skällde på alla om att “JAG måste vara på jobbet INNAN 8 idag”. Familjen var måttligt intresserad, men ökade takten så vi iaf kom iväg i hyfsad tid. Två bilar idag också. Var ju bra.
Fast så får jag vända efter typ 500 meter. Hittade inte mobilen. Går inte att åka iväg utan den. Vänder och åker hem, möter Johan och bara suckar. När jag svänger in på garageinfarten ringer Johan. Jag känner vibrationerna… Mobilen ligger i sätet, jag sitter på den. FAN FAN FAN.

Möter Johan igen i Tenhult, han har lämnat av Noel och är på väg in till jobbet. Får lite dåligt samvete för att jag skällt på allt och alla. Vinkar lite. Ler, men det ser han säkert inte. Svänger in på dagis, öppnar dörrar till Stella och Nea. Tänker att de åtminstone kan knäppa upp bältena själva. Nej.
Knäpper upp, lyfter ut, “akta er för bilen” och så hör jag: “Det är pappa”.

Underbara han.

“Jag tar dem, åk du!”

Ibland är han bäst i hela världen. (Tur att han är min.)

In till jobbet. Har gott om tid innan mötet. Flexar in och i nästa ögonblick ser jag att det är full fart på larmen i övervakningen. Bara att inse att mötet får vänta, kaoskontroll, ringa kollegor, svära lite och sen, efter en stund, ta ett andetag och gå in på mötet. Helt lugn.

Efter mötet slappnar jag av en smula, känner den välbekanta huvudvärken komma. Inga tabletter i väskan. Fan.