Äh, än är månaden inte slut…

Februari. Vabruari. Ja ni vet…

Det är ju två dagar kvar av månaden och världen tyckte att “de klarar nog lite mer vab…” och så kom Noel hem från skolan igår med rätt blek uppsyn. Han hade nyst hela eftermiddagen och “det är ju pinsamt” var hans kommentar till det hela.

Pinsamt och pinsamt. Jag kan väl tänka mig värre saker än att sitta och nysa på lektionen. Men jag stoppade ner honom i soffan med varm chocklad och knäckemackor. Imorse var det ingen större förändring så killarna blev kvar hemma.

Efter ett pass hos sjukgymnasten mötte Stella och jag Nea på dagis, även hon hängig. Ingen feber, men det gjorde ont bakom pannan. Så, det var bara att stoppa in tjejerna i bilen och dra mot Öggestorp och lämpa av dem hemma.

Lämnade tre barn i soffan med en pappa som förberedde “hemma-och-sjuk-mys” med dricka och chips.

Själv drog jag till jobbet alltså.

Februari. Vilken jäkla månad.

Att kämpa på…

Idag är det den 26:e februari. En månad har gått sen Stella vurpade på isen och nacken låste sig. En månad. Det är svårt att tänka sig att ha nackspärr i en hel månad.

Hon är iaf tillbaka på dagis. Det går bra, även om man ser att det är jobbigt vissa dagar. Hon får alvedon på morgonen och sedan fyller personalen på dagis på vid lunchtid. Sen får dagsformen avgöra om hon behöver en dos till på kvällen eller inte. Här om dagen hade hon svarat följande på en fråga som ställdes i undersökningssyfte till alla barn.

Fråga: “Vad är jobbigt med förskolan?”
Stella: “Att man måste ta så starka mediciner…”

Oj vad vi skrattade allihopa åt detta. Man kunde ju läst hennes svar som att hon tvingades äta morfin för att få vara på förskolan. Men Stella tycker att Alvedonen smakar lite starkt, därav hennes svar…

Men hon kämpar på. Dagis går ju fint. Vi träffar sjukgymnasten Irene två ggr i veckan och besöken där är spännande, men inte jättepoppis…

Stella2Mestadels ser hon ut såhär. Det gör ont när vi sträcker och vrider. Men oftast slutar vi iaf såhär:

Stella1Hemläxan sen sist har varit att fortsätta träning morgon och kväll. Locka henne att vrida huvudet åt vänster genom att stimulera den sidan hela tiden. Utöver det har vi tagit kort och filmat lite.

En “bra” dag ser hon ut såhär:

4Det är inte rakt, men det är en klar förbättring.

Men ändå… En månad. Det är bara grymt.

 

Stressigt

Stressig morgon. Sprang runt och skällde på alla om att “JAG måste vara på jobbet INNAN 8 idag”. Familjen var måttligt intresserad, men ökade takten så vi iaf kom iväg i hyfsad tid. Två bilar idag också. Var ju bra.
Fast så får jag vända efter typ 500 meter. Hittade inte mobilen. Går inte att åka iväg utan den. Vänder och åker hem, möter Johan och bara suckar. När jag svänger in på garageinfarten ringer Johan. Jag känner vibrationerna… Mobilen ligger i sätet, jag sitter på den. FAN FAN FAN.

Möter Johan igen i Tenhult, han har lämnat av Noel och är på väg in till jobbet. Får lite dåligt samvete för att jag skällt på allt och alla. Vinkar lite. Ler, men det ser han säkert inte. Svänger in på dagis, öppnar dörrar till Stella och Nea. Tänker att de åtminstone kan knäppa upp bältena själva. Nej.
Knäpper upp, lyfter ut, “akta er för bilen” och så hör jag: “Det är pappa”.

Underbara han.

“Jag tar dem, åk du!”

Ibland är han bäst i hela världen. (Tur att han är min.)

In till jobbet. Har gott om tid innan mötet. Flexar in och i nästa ögonblick ser jag att det är full fart på larmen i övervakningen. Bara att inse att mötet får vänta, kaoskontroll, ringa kollegor, svära lite och sen, efter en stund, ta ett andetag och gå in på mötet. Helt lugn.

Efter mötet slappnar jag av en smula, känner den välbekanta huvudvärken komma. Inga tabletter i väskan. Fan.

Världen mot oss

Efter 3 veckors vab med en lite vingklippt Stella, så kändes det skönt att få meddela henne att hon skulle få börja på dagis igen. Som hon längtat.

Första dagen gick sådär, vi fick hämta strax efter lunch. Nästa dag fick vi ha med Alvedon och lappar om tillåtelse för att personalen skulle få ge henne. (Det är ju inte vi själva som tagit beslutet att Stella ska tillbaka utan ortopedläkaren). Tisdagen gick lite bättre, hämtade tidgare pga att hon skulle få träffa sin sjukgymnast, Irene. Det var ett tufft pass. Stella hade ont redan innan vi kom dit, och det var minst sagt svettigt att tvinga henne att ligga ner och försöka röra huvudet. Men det gick. Irene känns skitbra, så det har ska vi nog lösa. Vi fick med oss tips och övningar hem att fortsätta med. Nytt besök på fredag igen.

På onsdagsmorgonen står det en lapp på dagis, “Vi har fall av löss och mask…”
Det är inte sant, tänker man såklart. Inte något sådant också. När jag kommer och hämtar på eftermiddagen sitter det ännu en lapp på dörren.

“Vi har fall av magsjuka”

Vad är det frågan om? Finns det nån jävla ände på eländet?
Jag går inte med på det här. Får vi löss, mask eller magsjuka så går jag in i sovrummet, drar täcket över huvudet och bara skriker.

När man inte har huvudet på skaft…

Under sjukhusvistelsen för några veckor sedan insåg jag att jag måste ta tag i det där med glasögonen… Eller iaf bristen på användandet av dem.

Jag gick runt i korridorerna, helt oförmögen att läsa på skyltarna i taket förrän jag stod nästintill under dem. Suddigt, jag har aldrig i mitt liv sett suddigt, men det var helt enkelt omöjligt att få skärpa på lite avstånd.

Så jag masade mig till optikern, gjorde synundersökning, och ja, ögonen har blivit lite sämre. Men bara på nära håll, långt håll ser jag bra på. Eller jag skulle iaf göra det om mina ögon bara kunde slappna av lite. De är tydligen så pass spända och trötta (av att jag inte använder glasögon) så att de inte kan se på håll. Så lösningen var ju rätt enkel enligt optikern: “Använd glasögonen!”

Förra helgen provades bågar och slutligen hade vi en vinnare som jag trivs bra med. Skönt, då är det bara att beställa…

När jag skriver ut rekvisitionen på jobbet inser jag att de bytt optiker, jag har gått till Synsam och dem har vi inget avtal med längre. Alltså kan jag välja mellan att göra om allt igen, eller pröjsa själv. Vill ha de bågarna jag valt och dom finns inte hos Synoptik.

Så jag får pröjsa själv alltså.

Jag orkar inte ens bli sur för det hela. Jag bara beställer och ser glad ut. Till och med längtar lite efter att få ett par bättre glasögon. Idag är ögonen så trötta och eländiga och jag kan inte sluta irritera mig på att de är så smala att jag ser bågarna hela tiden…