En vecka har snart gått sen vårt “familjesamtal”.
Jag kan säga att det har inte varit några större problem med att barnen inte har åtkomst till iPadsen. Ingen otäck abstinens har satt in.
Däremot har det tydligen inte varit tillräckligt för att de skulle kunna koncentrera sig på att vara lite trevligare mot varandra och sina föräldrar. Det går kanske framåt, men inte supersnabbt.
Så ipadsen stannar i lådan. Så är det…
I bilen hem idag pratade vi ihop oss, pappan och jag. Vi måste ta tag tjafset på hemmaplan. Alla bråk, allt gnabb, allt skylla-på-någon-annan, allt stim… listan går ju göra hur lång som helst. Vi känner hur semestern närmar sig och fasar för att gå hemma med tre ungar som inte gör annat än att tjafsa eller sitter som en zoombie med en ipad.
Sagt och gjort, när barnen lagat mat (tacos, yey…) så sa vi att det var dags för ett “familjesamtal“. Där förklarade vi att nu är det dags att vi alla håller sams och att vi börjar vara lite trevligare mot varandra. För att kunna koncentrera sig på detta och varandra så plockas alla ipads bort under en vecka. Upp till bevis alltså.
Det tog ca 20 minuter, sen var det bråk. Otippat.
Sätta sig ner, förklara, förmana och föreslå lösningar. Resten av kvällen gick det bra, dvs de återstående 30 minutrarna innan de mindre skulle i säng.
Så en vecka alltså utan ipads för barnen. Det blir intressant.
Varför är våren, eller ja, maj och början av juni, så fruktansvärt hektiska? Varje år. Man vet ju det sen tidigare, att det blir mycket i maj-juni, men ändå låter man det mer eller mindre hända varje år. Fullt upp på jobbet och fullt upp på “fritiden”. Fritiden, my as. Det är förbaskemej ingen fri-tid. Jag stressar mig igenom arbetsdagarna, tänker att “Men va fan – NU? Ska vi göra detta NU?” känner att alla borde tänka till och inte vara ute i sista stund. Stressar över att jag måste sluta tidigare för att hinna köra Noel till träningen som börjar redan klockan 17. Tänker att: “Men va fan, ska den börja klockan fem? Jobbar folk inte heltid eller?” och så flexar jag ut, slänger mig i bilen och kör hem och för att hämta Noel, har påmint under dagen om att han måste vara ombytt och klar när jag kommer. Det är han sällan… “Men bli klar då!” och så hoppar vi in i bilen igen och ner till fotbollsplanen, Noel hoppar ut och jag kör vidare till tjejernas dagis och hämtar upp dem. Där någonstans böjar man känna sig lite mör… längar efter soffan, efter lite lugn och ro, eller bara efter att få sova.
Lagom till att det börjat lugna ner sig hemma, kvällsmat är överstökad, plocket är gjort och man äntligen hamnat där i soffan. Då kommer tankarna på nästa dag. Hur pass förberedd är jag för morgondagen? Hur ser arbetsdagen ut? Hur ser den sk fritiden ut?
Somnar och vaknar nästa morgon, första tanken är, “lite till, låt mig få sova lite lite till…”
Men nu är det alltså så att man krälat sig över halva juni och då släpper det. Helt plötsligt börjar tiden finnas där. På jobbet kan jag äntligen känna att jag kan sammanfatta och avsluta, få de där sista sakerna gjorda. Hemma börjar fotbollsaktiviteterna tunnas ut, skol- och dagisaktiviteterna likaså. Man har kommit över på andra sidan känns det som. Man kan börja andas. Börja njuta av de ljusa sommarkvällarna, ta tillvara på de ynka få varma dagarna som trillar in. Kanske till och med börja planera för semestern.
Jo, helt klart har man kommit över till andra sidan.
