Jag är här

Det är natt. En av de där kvällarna då jag inte kan somna. Då tröttheten inte infinner sig och förlamar mig som andra kvällar. En kväll då resten av familjen somnar ifrån mig, en efter en. Men mina ögon blir inte tunga och min kropp vägrar längta efter sängen.

Jag släcker i huset. Går genom rummen och hör min familj sova med tunga andetag. Ler lite åt Noel som ligger huller om buller i sängen – precis som vanligt. Stoppar om de små, lägger täcket om dem, fast att jag vet att de kommer kasta av det så fort jag gått ur rummet. Tänder en nattlampa.

Kryper ner i sängen. Vill att kroppen ska kännas trött och tung. Men känner bara oro. Tankar som vandrar.

Plötsligt hör jag något som ändrar sig. Något bryter av mot de ljud som tränger in genom mina öronproppar. Jag lyfter huvudet och lyssnar. Hör inget. Lägger mig ner.
Ljudet kommer tillbaka och jag sätter mig upp. Det är Noel. Han gråter.

Går in till hans rum och finner honom sittandes på sängkanten. Någonstans mellan sömn och vakenhet. Någonstans mellan drömmar och trygghet. Jag pratar med honom, känner att denna gång är han med mig och lyssnar, alltså ganska vaken. Tar med honom på toa och sen tillbaka till sängen. Kryper ner jämte. Han suckar, lägger sig till rätta och börjar andas tungt. Samma andetag jag lyssnat på i mer än åtta år. En fot som möter mitt ben, foten som alltid har letat efter mig. Som hittar mig och som gör honom lugn.
Andetagen fortsätter och jag viskar: “Sov nu, jag är här“.

Ligger kvar hos honom. Lyssnar. Tänker.

Tänker på de där andetagen. De som inte fanns när han föddes. Som kom först efter att de rusat iväg med honom. Andetagen som jag sedan dess har lyssnat på. Så många nätter jag lyssnat på dem. Lätta andetag som bebis. Så lätta att jag låg och lyssnade efter uppehåll. När jag trott att de slutat, gått upp och böjt mig över honom och lyssnat. Lagt handen på hans bröstkort. Försäkrat mig om att de är kvar.
Genom förkylningar. Genom febernätter. Genom mardrömsnätter.

Genom kruppnätterna.

Kruppnätterna då vi sovit i sängen, påpälsade med mössor, fleecetröjor, halsdukar och flera täcken. Med öppet fönster. Då kylan varit så nära oss att näsorna blivit kalla som istappar. Då jag viskat: “Sov nu, jag är här
När de varit som värst, suttit uppkrypna i fönsterkarmen, invirade i våra täcken. När jag hållt honom och lyssnat på hans hosta som aldrig tar slut och viskat: “Andas lugnt, jag är här

Såsmåningom har kruppen försvunnit. Vinternätternas kyla har hållt sig borta från hans nätter. Men då och då ersatts av marornas plågor. Där fantasin rasat genom hans drömmar. Jagat honom, skrämt honom och plågat honom. Nätterna då tårarna och rädslan väcker mig. Nätterna då jag förtvivlat försöker få honom att vakna, att lugna sig. När jag pratar med honom, säger att: “Mamma är här, du drömmer“, när jag kryper ner och låter honom lägga sin fot mot mitt ben. När gråten byts mot lugna andetag och hans kropp slappnar av. Då viskar jag igen: “Sov nu, jag är här

Eller en natt som denna. Då något oroar honom, men han somnar om. Andetagen är återigen lugna och katten hoppar upp i sängen och kryper ner jämte honom. Som om hon känner att han inatt behöver någon som finns nära. Jag ligger kvar en kort stund. Lyssnar på hans andetag. De som jag lyssnat på i så många år. Viskar igen: “Sov du, jag är här.

Livrädd för att en dag inte vara det.

Går upp igen. Sätter mig i mörkret och känner hur oron finns i mig dessa nätter. De vakna nätterna.

Tar datorn och låter oron lämna mig genom orden. Låter den få någon sorts bekräftelse. Låter den lämna mitt huvud och mina tankar, ut genom mina fingrar.

När det är klart, vänta in tröttheten.

Advertisements

Mitt tal till dig

Jag var minst i familjen tills jag var drygt åtta år. Då kom du. Lillasyster. Konstigt nog har jag inte så mycket minnen av dig som just bebis. Kanske var jag avundsjuk? Jag vet att jag inte längre kunde ligga mellan mamma och pappa i sängen. Där låg en bebis. Jag kröp istället ihop vid fötterna. Det var ju väldigt ynkligt kan man tycka, såhär i efterhand.
Jag minns också att mamma var så säker på att det var en kille som skulle heta Emil. Men ut kom en Ida. Men mycket annat minns jag inte.

Sen kommer åren med dig som liten skitunge. Som skrek i högan skyn så fort vi andra gjorde något, och direkt kom pappa och undrade vad som hänt. Inte sällan var det vi övriga tre som fick skulden. Pappas ”rumsetumsa” eller ”Ajdihoo” kunde väl inte göra några dumheter?

Jag minns dig med mig i stallet. Aldrig gnällandes över arbetet som måste göras. Så glad att bara vara där. Mockandes med en för stor grep. Sopa, bära vatten, slänga ner hö. Leda stora Plejs, som bara lunkade på bakom dig. Du som bara sken av lycka över att leda honom alldeles ensam.

Jag minns också bråk och skrik. Som ”närmaste” storasyster var det ju jag som fick dig i hasorna. Kanske var det inte bara av ”kärlek” jag klippte dig i öronen när håret skulle klippas? (Och varför i hela världen FICK jag klippa dig?)

Jag minns dig berätta, med andan i halsen, hur du galopperat med Plejs. BARBACKA. Givetvis var det pappa som tagit med dig bort till vägen mot skjutbanan och ”släppt” iväg dig. Du kunde knappt tro din lycka. Såhär i efterhand önskar jag såklart att det var jag som sagt till dig. ”Sätt fart på gamlingen nu!” Men jag var ju ”den ordentliga” den som höll ordning och reda. Som tog ett ansvar för dig i stallet. Som skulle lära dig allt jag kunde. (Nåja…)

Med åtta år mellan oss så var det inte konstigt att våra liv såg ganska olika ut. Jag träffade kärleken. Och även om kärleken till ”den gamle” inte blev mindre, så blev i allafall tiden till honom det. Av allt du någonsin gjort för mig, så är det övertagandet av Plejs något som jag aldrig kan tacka nog för.

Så gick åren och en sommardag nere i Slagestorp satt vi och rakade benen i en zinkbalja (!) och pratade om livet. Du hade en dejt bokad nästa dag. Du var helt klart nervös för detta och vi gjorde upp planer om att jag skulle ringa och var det då illa, så skulle du kunna hävda att du behövde gå. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag tror jag ringde och allt var ju OK.

Dejten i fråga var Niklas.

Niklas.
Niklas är den enda som kan få mig dubbelvikt i skratt över så låga, dåliga skämt. Som lär mina barn övervägande mest dumheter, men som får dem att kikna av skratt när han slänger upp dem i luften. Som alltid ställer upp och som från dag ett när vi träffades bara klev in och var en självklar morbror.

Det finns en ovärderlig trygghet i att ha er omkring sig. För ni finns alltid där om man behöver hjälp eller om man bara behöver ha någon att prata med. En kopp te. Barnvakt. Middagssällskap. Eller bara ett gapskratt.

På en promenad för ungefär ett halvår sedan så stannade du Ida och tog upp din mobil, tog fram en bild och gav mig telefonen så jag kunde se den. Jag kunde bara inte förstå vad det skulle föreställa och tillslut fick du förklara. ”Det är ett gravtest”.
Så stod vi där på vägen, skrattade, grät och kramades. Min lillasyster ska bli mamma.
Sen dess har det knappt gått en dag då vi inte planerat, pratat och ibland stönat över denna graviditet. För mig är den så nära. Min egen lillasyster ska få barn och jag är så lycklig över att jag kommer att få finnas så nära. För nära är jag.

Så småningom kom pratet om giftemål. Först som en idé, sen som ett faktum.

Att jag inte skulle vara ditt vittne fanns inte på kartan. Inte på min i alla fall.
Lika självklart som att jag tyckte att jag är den första du berättar om en graviditet, lika självklart står jag jämte dig när du gifter dig. För jag är ju din syster. Jag är den som alltid kommer att finnas här. Din lycka är min lycka.

Nu är du gift och livet är inte så väldigt annorlunda, eller hur?

Men något stort har hänt. Något viktigt.

Och jag har fått vara med om detta.

Tack älskade syster.

Och tack älskade Niklas. För visst älskar jag dig. (Jag hade ju chansen…)

Check

Har haft en underbar helg i Slagestorp. Vi är inne på andra veckan av september och luften är klar, träden börjar ändra färg, men värmen från solen är helt fantastisk.

Vi har gått runt i stövlar, barfota, i strumplästen. Vi har varierat burit, sågat, målat och spikat ribb på stugan. Egentligen kan man nog säga att vi nu helt kan kryssa i checkboxen för utsidan på stugan. Vi är helt klara. Nio somrar har vi byggt på den där stugan, i mer eller mindre omfattning beroende på familjesituationen. Men nu är vi helt färdiga utvändigt. Fast det finns ju redan tankar på hur vi ska fortsätta. Hur vi ska växa framöver. Men det är också dags att börja underhålla det som är. Så vårens första utomhusprojekt kommer att vara att tvätta och måla hela stugan. Dessutom ska altan och räcke få en ordentlig omgång med olja.

Invändigt kommer vi förmodligen att bygga om köksdelen och det finns även en viss önskan om att få till alla lister.

Jobb finns alltid, vi kommer inte att vara sysslolösa, det är ingen risk. Dessutom börjar nu tjejerna bli så pass stora att de strövar runt själva på tomten och hittar på lekar och ett och annat ofog. Stella har roat sig med att leta grodor och samla i en hink. Hon har gått runt alla husknutar där de brukar kravla runt. Dessutom har hon legat på alla fyra i farmors stora hushållsland och grävt efter maskar och annat – “bläk” i jorden.

Nea är inte lika intresserad av krypen. Hon håller sig till att plocka bär eller sitter inne och ritar. Alltid detta ritande. Undrar om hon månne fått samma kreativa ådra som mitt  gudbarn har. Tänk om.

Noel har nu blivit stor att han har börjat få lite egna uppgifter av tomtägarna. Farfar uppmanade honom att plocka nerfallen frukt från träden och detta var ett väldigt enkelt sätt att få ihop mycket pengar…
Farmor hittade också på sysslor och när jag tittade ner från stugan så ser jag farmor sitta i en stol med sin onda rygg och titta upp mot det stora äppelträdet. I toppen ser jag Noel med sågen och han ägnar säkert en eller två timmar åt att såga av alla skott som kommit i år. Nu är trädet i fint skick igen och jag inser att den där lilla killen jag stoppar om varje kväll, han börjar bli stor nu.

Det kändes bra att kunna packa oss i bilen och åka hem och känna att vi fått en hel del gjort under helgen. Hela familjen har ägnat nästan hela vakentiden utomhus och trötta, skitiga och nöjda drog vi hem mot Öggestorp.

Nu blir det nog ett par helgbesök till i stugan innan vi “stänger” för säsongen. Men vilken säsong vi haft!

Nu ska jag ägna vintern åt att planera vår lilla köksrenovering så vi har en bra och genomtänkt plan till våren. 25kvm på 5 personer gör att man måste tänka Compact living in i minsta detalj…

Hemma igen

Hoppade av tåget på stationen i Alvesta i fredags eftermiddag och stod sedan ute på parkeringen och kunde inte låta bli att längta så jag nästan dog. Paketen revs upp ur resväskan och ställdes fram. Bort med hörlurar och väskor. Så ser jag bilen komma ner för gatan. Möter Johans blick och det liksom känns sådär bra i hela koppen.

Noel kastar upp dörren och jag får en bamsekram. Tankar på att jag har en 8-åring som mer än gärna slänger sig runt halsen på mig efter en vecka med bara korta telefonsamtal, virvlar runt i huvudet.

Öppnar dörren och möter Neas ögon då hon vaknar ur sömnen i bilen. “Mamma”. Pussar och kramar, över till Stella som knappt vill vakna där i stolen i baksätet. Men en kram och puss får man ändå. Nea som river upp sitt paket och brister ut i ett “Åhhh” över den lilla väskan med en mjukiskatt i.

Att sedan vända sig om och bli kramad, sådär innerligt, av Johan.

Alla som pratar i munnen på varandra. Man får hyscha. Stimmet i bilen som blir högre för varje minut vi åker.

Känslan. Som att vinna högsta vinsten på lotto.

Att ta det piano…

Trött efter en natt med dålig sömn, en fot som gör ont och ett hjärta som värker lite.

Konstig känsla att gå hem efter kursens slut vid 17, gå upp på rummet och lägga sig och kolla på en film. När hände det senast?

Har precis sagt godnatt till barnen och nu är det dags för mig att gå ut och äta.

“Tar det lite piano” tempot idag alltså…

Trötta ben…

Trodde att jag skulle vara helt slut efter en dag på kursen, men det kändes helt ok när vi traskade hem till hotellet vid 17-tiden. Men syre behöver man efter en dag med mycket teori…
Så vi drog på oss bekväma skor och traskade iväg på en tvåtimmars promenad i blåst och lite duggregn. Men syre fanns det gott om!

Vi spanade in fälthoppningsbanan nere vid västra hamnen, Anders är lite chockad av höjden på hindren… Sedan tog vi en tur o h kollade in husbåten som välte i lördags. Fy fan.

En runda in bland bo-mässo-husen och sen tillbaka igen mot hotellet.

Efter det lite godnatt till barnen. De verkar inte sakna mig alls och mina “godnatt, jag älskar dig” ekade tomma då både Stella och Nea lagt ifrån sig telefonen och gått.

Lite ensam och ynklig tappade jag upp ett bad o h nu en timme senare är mina ben som spagetti. Om bara det eländiga wireless-nätet kunde rycka upp sig så ska jag dra täcket till hakan och liksom bara slappa.

Ett godnattsamtal till maken får jag ta först. Hjärtat vill höra att jag är saknad av någon…