Skrivkramp…

Känns som jag har haft skrivkramp ett tag nu. Ett långt tag…

Det var aldrig så att orden tog slut eller inte kom. Jag kunde bara inte dela med mig av dem. Antingen var de för dystra, eller för tråkiga, för pretentiösa, för tomma, för – mycket. Men dom fanns där iaf.

Jag bloggar flera gånger om dagen. Fast blogginläggen har stannat inne i huvudet.

Men jag tror huvudet är fullt nu. Kanske dags att börja fylla på här istället.

Advertisements

Förberedelser…

Idag har fyra av oss varit och tagit den andra dosen vaccin inför vår resa. Herregud, det är bara två månader kvar tills vi åker. För typ en sekund sedan började vi jobba efter semestern och då var det “Nu är det bara fyra månader kvar tills vi åker…”

Vad hände med de här två månaderna som gått? Swich.

Det gav oss iaf en tidigare hemgång även om det innebar att jag fick sätta mig med datorn direkt när jag kom hem. Nåja, jag kan gärna jobba medans någon annan lagar maten…

Sjuksköterskorna önskade oss iaf en härlig resa och sen ska vi tillbaka om ett halvår för att ta den tredje och sista sprutan.

Hold your panties…

Alltså, en del frågar verkligen: “Hur gick det med ipadsen?“. HA! Säger jag bara. Ha! Vi var benhårda. Verligen BENHÅRDA. De fick inte ens snegla på ipadsen på ca 1,5 vecka. Och det gick jättebra.

En vecka var alltså för lite. En och en halv vecka. Då var det allvar. Det blev lite mjukare toner hemma, man var lite snällare, både mot sina syskon och mot sina föräldrar.

Så gick sommaren vidare och helt plötslig en dag var det höst i luften. Den var sådär lite kylig, nästan krispig, och morgonens solstrålar smälte den första frosten ur gräset. Mamman och pappan stoppade in sina älskade ungar i bilen och åkte mot skola och dagis. Allt gick bra. Nästan. Mamman och pappan åkte från dagis, lite frustrerade, lite ledsna, lite arga…

När familjen kom hem på eftermiddagen lades en av ipadsen på hyllan. Den skyldiga tjatade lite, men föräldrarna sa först “nej”, sen “Nej”, sen “NEJ” och tillslut “FÖRSTÅR DU INTE ATT VI SÄGER NEEEEJ!?”

Mamman tycker att det känns lite kluvet att ipaden har så stor roll i barnens liv att det är det “värsta” vi kan göra. Ta bort ipaden en dag eller två. Det lilla barnen liksom bara kollar på mamman och tänker “Bring it on”, hon bryr sig inte överhuvudtaget om hot om att inte få leka med kompisar, eller att inte få något godis, eller saga. Men RÖR inte min ipad!. Ändå, om jag är helt ärlig så sitter de inte supermycket vid sina ipads. Vissa dagar, ja, men överlag,nej, det är inget större problem.

Så egentligen inser jag att jag har det perfekta vapnet där.

Jaja, vi kämpar på. Som alla andra antar jag. För inte kan vi vara dom enda som liksom slåss mot trotsiga femochetthaltvåringar och en disträ 10-åring? Eller mot stressen att jobba, sköta hem, handla, tvätta, skjutsa till träningar och matcher. Mot virus och baciller, mot soffpotatisen inom oss, mot hemska nyheter och mot orättvisor runt omkring oss.

Och ändå. Varje kväll, oavsett om det har tjafsats eller inte, varje kväll somnar mina barn tryggt och säkert i sina sängar. De har föräldrar som älskar dem över ALLT annat, som finns där så fort något händer. Som svarar på frågor om hur man värmer mat i micron, som fixar ett plåster när det krävs, som läser en saga, som slappar i soffan jämte dem till skittråkiga barnprogram, som köper stor godispåse till helgen, som förtjust pillar på den första lösa tanden…

Det går ingen nöd på dem.

Status…

En vecka har snart gått sen vårt “familjesamtal”.

Jag kan säga att det har inte varit några större problem med att barnen inte har åtkomst till iPadsen. Ingen otäck abstinens har satt in.

Däremot har det tydligen inte varit tillräckligt för att de skulle kunna koncentrera sig på att vara lite trevligare mot varandra och sina föräldrar. Det går kanske framåt, men inte supersnabbt.

Så ipadsen stannar i lådan. Så är det…

Oh no, what have we done…

I bilen hem idag pratade vi ihop oss, pappan och jag. Vi måste ta tag tjafset på hemmaplan. Alla bråk, allt gnabb, allt skylla-på-någon-annan, allt stim… listan går ju göra hur lång som helst. Vi känner hur semestern närmar sig och fasar för att gå hemma med tre ungar som inte gör annat än att tjafsa eller sitter som en zoombie med en ipad.

Sagt och gjort, när barnen lagat mat (tacos, yey…) så sa vi att det var dags för ett “familjesamtal“. Där förklarade vi att nu är det dags att vi alla håller sams och att vi börjar vara lite trevligare mot varandra. För att kunna koncentrera sig på detta och varandra så plockas alla ipads bort under en vecka. Upp till bevis alltså.

Det tog ca 20 minuter, sen var det bråk. Otippat.

Sätta sig ner, förklara, förmana och föreslå lösningar. Resten av kvällen gick det bra, dvs de återstående 30 minutrarna innan de mindre skulle i säng.

Så en vecka alltså utan ipads för barnen. Det blir intressant.

Att komma över på andra sidan…

Varför är våren, eller ja, maj och början av juni, så fruktansvärt hektiska? Varje år. Man vet ju det sen tidigare, att det blir mycket i maj-juni, men ändå låter man det mer eller mindre hända varje år. Fullt upp på jobbet och fullt upp på “fritiden”. Fritiden, my as. Det är förbaskemej ingen fri-tid. Jag stressar mig igenom arbetsdagarna, tänker att “Men va fan – NU? Ska vi göra detta NU?” känner att alla borde tänka till och inte vara ute i sista stund. Stressar över att jag måste sluta tidigare för att hinna köra Noel till träningen som börjar redan klockan 17. Tänker att: “Men va fan, ska den börja klockan fem? Jobbar folk inte heltid eller?” och så flexar jag ut, slänger mig i bilen och kör hem och för att hämta Noel, har påmint under dagen om att han måste vara ombytt och klar när jag kommer. Det är han sällan…  “Men bli klar då!” och så hoppar vi in i bilen igen och ner till fotbollsplanen, Noel hoppar ut och jag kör vidare till tjejernas dagis och hämtar upp dem. Där någonstans böjar man känna sig lite mör… längar efter soffan, efter lite lugn och ro, eller bara efter att få sova.

Lagom till att det börjat lugna ner sig hemma, kvällsmat är överstökad, plocket är gjort och man äntligen hamnat där i soffan. Då kommer tankarna på nästa dag. Hur pass förberedd är jag för morgondagen? Hur ser arbetsdagen ut? Hur ser den sk fritiden ut?

Somnar och vaknar nästa morgon, första tanken är, “lite till, låt mig få sova lite lite till…”

Men nu är det alltså så att man krälat sig över halva juni och då släpper det. Helt plötsligt börjar tiden finnas där. På jobbet kan jag äntligen känna att jag kan sammanfatta och avsluta, få de där sista sakerna gjorda. Hemma börjar fotbollsaktiviteterna tunnas ut, skol- och dagisaktiviteterna likaså. Man har kommit över på andra sidan känns det som. Man kan börja andas. Börja njuta av de ljusa sommarkvällarna, ta tillvara på de ynka få varma dagarna som trillar in. Kanske till och med börja planera för semestern.

Jo, helt klart har man kommit över till andra sidan.

Fredagskväll…

Så var fredagskvällen äntligen här, så efterlängtad. Att vara inne i slutet av maj är som vanligt fullt ös, både på jobbet, hemmafronten och framförallt på skol- och dagisfronten… 

Men nu tar vi helg. Det blir fotbollsmatch, skruva plank till altanen och såpa två stora trädäck. Så vi ska nog kunna  få dessa dagar att gå de också. 

Men först fredagskvällen. Somna i soffan till nån deckare.