Hold your panties…

Alltså, en del frågar verkligen: “Hur gick det med ipadsen?“. HA! Säger jag bara. Ha! Vi var benhårda. Verligen BENHÅRDA. De fick inte ens snegla på ipadsen på ca 1,5 vecka. Och det gick jättebra.

En vecka var alltså för lite. En och en halv vecka. Då var det allvar. Det blev lite mjukare toner hemma, man var lite snällare, både mot sina syskon och mot sina föräldrar.

Så gick sommaren vidare och helt plötslig en dag var det höst i luften. Den var sådär lite kylig, nästan krispig, och morgonens solstrålar smälte den första frosten ur gräset. Mamman och pappan stoppade in sina älskade ungar i bilen och åkte mot skola och dagis. Allt gick bra. Nästan. Mamman och pappan åkte från dagis, lite frustrerade, lite ledsna, lite arga…

När familjen kom hem på eftermiddagen lades en av ipadsen på hyllan. Den skyldiga tjatade lite, men föräldrarna sa först “nej”, sen “Nej”, sen “NEJ” och tillslut “FÖRSTÅR DU INTE ATT VI SÄGER NEEEEJ!?”

Mamman tycker att det känns lite kluvet att ipaden har så stor roll i barnens liv att det är det “värsta” vi kan göra. Ta bort ipaden en dag eller två. Det lilla barnen liksom bara kollar på mamman och tänker “Bring it on”, hon bryr sig inte överhuvudtaget om hot om att inte få leka med kompisar, eller att inte få något godis, eller saga. Men RÖR inte min ipad!. Ändå, om jag är helt ärlig så sitter de inte supermycket vid sina ipads. Vissa dagar, ja, men överlag,nej, det är inget större problem.

Så egentligen inser jag att jag har det perfekta vapnet där.

Jaja, vi kämpar på. Som alla andra antar jag. För inte kan vi vara dom enda som liksom slåss mot trotsiga femochetthaltvåringar och en disträ 10-åring? Eller mot stressen att jobba, sköta hem, handla, tvätta, skjutsa till träningar och matcher. Mot virus och baciller, mot soffpotatisen inom oss, mot hemska nyheter och mot orättvisor runt omkring oss.

Och ändå. Varje kväll, oavsett om det har tjafsats eller inte, varje kväll somnar mina barn tryggt och säkert i sina sängar. De har föräldrar som älskar dem över ALLT annat, som finns där så fort något händer. Som svarar på frågor om hur man värmer mat i micron, som fixar ett plåster när det krävs, som läser en saga, som slappar i soffan jämte dem till skittråkiga barnprogram, som köper stor godispåse till helgen, som förtjust pillar på den första lösa tanden…

Det går ingen nöd på dem.

Status…

En vecka har snart gått sen vårt “familjesamtal”.

Jag kan säga att det har inte varit några större problem med att barnen inte har åtkomst till iPadsen. Ingen otäck abstinens har satt in.

Däremot har det tydligen inte varit tillräckligt för att de skulle kunna koncentrera sig på att vara lite trevligare mot varandra och sina föräldrar. Det går kanske framåt, men inte supersnabbt.

Så ipadsen stannar i lådan. Så är det…

Oh no, what have we done…

I bilen hem idag pratade vi ihop oss, pappan och jag. Vi måste ta tag tjafset på hemmaplan. Alla bråk, allt gnabb, allt skylla-på-någon-annan, allt stim… listan går ju göra hur lång som helst. Vi känner hur semestern närmar sig och fasar för att gå hemma med tre ungar som inte gör annat än att tjafsa eller sitter som en zoombie med en ipad.

Sagt och gjort, när barnen lagat mat (tacos, yey…) så sa vi att det var dags för ett “familjesamtal“. Där förklarade vi att nu är det dags att vi alla håller sams och att vi börjar vara lite trevligare mot varandra. För att kunna koncentrera sig på detta och varandra så plockas alla ipads bort under en vecka. Upp till bevis alltså.

Det tog ca 20 minuter, sen var det bråk. Otippat.

Sätta sig ner, förklara, förmana och föreslå lösningar. Resten av kvällen gick det bra, dvs de återstående 30 minutrarna innan de mindre skulle i säng.

Så en vecka alltså utan ipads för barnen. Det blir intressant.

Att komma över på andra sidan…

Varför är våren, eller ja, maj och början av juni, så fruktansvärt hektiska? Varje år. Man vet ju det sen tidigare, att det blir mycket i maj-juni, men ändå låter man det mer eller mindre hända varje år. Fullt upp på jobbet och fullt upp på “fritiden”. Fritiden, my as. Det är förbaskemej ingen fri-tid. Jag stressar mig igenom arbetsdagarna, tänker att “Men va fan – NU? Ska vi göra detta NU?” känner att alla borde tänka till och inte vara ute i sista stund. Stressar över att jag måste sluta tidigare för att hinna köra Noel till träningen som börjar redan klockan 17. Tänker att: “Men va fan, ska den börja klockan fem? Jobbar folk inte heltid eller?” och så flexar jag ut, slänger mig i bilen och kör hem och för att hämta Noel, har påmint under dagen om att han måste vara ombytt och klar när jag kommer. Det är han sällan…  “Men bli klar då!” och så hoppar vi in i bilen igen och ner till fotbollsplanen, Noel hoppar ut och jag kör vidare till tjejernas dagis och hämtar upp dem. Där någonstans böjar man känna sig lite mör… längar efter soffan, efter lite lugn och ro, eller bara efter att få sova.

Lagom till att det börjat lugna ner sig hemma, kvällsmat är överstökad, plocket är gjort och man äntligen hamnat där i soffan. Då kommer tankarna på nästa dag. Hur pass förberedd är jag för morgondagen? Hur ser arbetsdagen ut? Hur ser den sk fritiden ut?

Somnar och vaknar nästa morgon, första tanken är, “lite till, låt mig få sova lite lite till…”

Men nu är det alltså så att man krälat sig över halva juni och då släpper det. Helt plötsligt börjar tiden finnas där. På jobbet kan jag äntligen känna att jag kan sammanfatta och avsluta, få de där sista sakerna gjorda. Hemma börjar fotbollsaktiviteterna tunnas ut, skol- och dagisaktiviteterna likaså. Man har kommit över på andra sidan känns det som. Man kan börja andas. Börja njuta av de ljusa sommarkvällarna, ta tillvara på de ynka få varma dagarna som trillar in. Kanske till och med börja planera för semestern.

Jo, helt klart har man kommit över till andra sidan.

Fredagskväll…

Så var fredagskvällen äntligen här, så efterlängtad. Att vara inne i slutet av maj är som vanligt fullt ös, både på jobbet, hemmafronten och framförallt på skol- och dagisfronten… 

Men nu tar vi helg. Det blir fotbollsmatch, skruva plank till altanen och såpa två stora trädäck. Så vi ska nog kunna  få dessa dagar att gå de också. 

Men först fredagskvällen. Somna i soffan till nån deckare. 

  

Hur det blev…

Sitter och läser gamla blogginlägg från tiden när Noel var liten. Vi pratar 2-års åldern, dvs ca 8 år sedan alltså. Jag slås av hur mycket jag glömt av den tiden, hur det känns som det verkligen var evigheter sen. Jag läser och blir alldeles varm i hjärtat. Skrattar åt Noel, åt mig själv och tänker att jag är glad att jag kan gå tillbaka och läsa om det.

Jag känner mig gammal nu. Gammal, ärrad och fårad. Livet som trebarnsmor har verkligen förändrat mig. Inte till det sämre, men visst saknar man ändå lite sig själv när man läser tidigare inlägg.

Det är så lätt att fastna i ekorrhjulet, att bara springa på. Att inte reflektera över det som händer och det som ska hända. Utan bara se till att ta sig igenom det.

Kanske är det dags att stanna upp och fundera lite?

För exakt fem år sedan…

Ligger och läser gamla blogginlägg. Skönt att kunna gå tillbaka och minnas hur det var.
För fem år sedan låg jag mest i soffan och hade ont. Jag väntade på de där två som låg i magen och halvt om halvt misshandlade mig inifrån varje gång de drog igång sitt sparkande och buffande…

Jag oroade mig för förlossningen. Jag oroade mig för att de aldrig skulle komma ut. Jag ifrågasatte mig själv hur jag kunde tro att de skulle kommit innan nyår. Jag stånkade. Jag pustade. Jag valade…

Jag var så obeskrivligt rädd för att inte kunna älska dem lika mycket som jag älskade Noel. Hur skulle man kunna göra det? Jag var rädd att inte hinna med Noel. Jag var rädd för att inte klara av de två små som skulle komma in i familjen.

Ett par gånger var jag rädd att inte överleva förlossningen. Att inte få se dem. Att aldrig få lära känna dem på riktigt, de där två som jag bara hade lärt känna som 1:an och 2:an.

1:an, den där bökiga lilla skiten som sparkade på allt som fanns att sparka på där inne. Som aldrig var still under ultraljuden. Som varje gång jag tryckte med handen gav mig ett svar, oftast med en spark i revbenen. Min 1:a. Mitt busfrö.

Och min 2:a, min lilla tvåa. Som allt som oftast var lugn och stilla. Som låg under mina högra revben, som gömde sig på ultraljuden, som gjorde mig rädd genom att inte buffa eller sparka på flera dagar. Men som sedan gav mig en liten buff, eller en liten lätt rörelse, för att tala om att allt var ok.

Och till slut kom de ju ut. Våra små tjejer. Och jag kände dem ju, jag hade känt dem en lång tid redan.

Fem år senare vet jag hur Stellas många pussar och kramar vid nattningen fyller mig med energi, hur hon så självklart ger mig de finaste komplimangerna och kärleksförklaringarna.
Hur Linnéas armar knyts runt min hals, hur hon alltid tittar mig i ögonen och viskar “jag älskar dig” och ger mig en lätt puss på munnen.

Ikväll stoppade jag om dem och viskade att “imorgon fyller du fem år”…

Fem år.

2015/01/img_1148.png

Att få smörj…

Har krupit upp i sängen, smörjt in fötterna och ligger nu och väntar på att de ska torka till hjälpligt så jag kan krypa ner under täcket.
Fötterna är torra, händerna och ansikte likaså. Näsan fnasar efter att blivit konstant snuten, ja hur lång tid har det gått…?
Vädret ute är vidrigt, jag hatar tö. Jag vill ha kyla nu. Fasen, de pratade om en vargavinter, men det måste de fått om bakfoten.

Behöver nån form av ljus, luft och energi. Borde gå att få tag i om man kan vistas utomhus. Så ge mig lite vinterväder, några lediga dagar igen, då blir det nog bättre.

Annars då? Nä, men det är fint…

2015/01/img_1099.jpg

Egon

Stormen tog i rätt rejält under natten till söndagen. Vi vaknade upp i ett strömlöst hus och det plockades fram stearinljus, fotogenlampor och såklart paket.
Barnen tassade in till Johan och så sjöng vi och kröp upp allihopa i sängen och kollade på när han öppnade paketen.
Sen blev det mest en dag där vi fixade kaffe, bytte värmeljus, köpte nytt gasolkök och gick runt i varma raggsockar och förklarade 100 gå ger att det inte gick att ladda ner nya appar till iPads eller kolla på Netflix…

Själv njuter jag lite smått av strömlösheten, men övriga familjen blir stressade av att bara tänka på det.

Prognosen sa att vi skulle få tillbaka strömmen på måndagseftermiddagen men lagom till att jag åkt för att hämta pizza på kvällen så kom strömmen tillbaka. Barnen kastade sig över film och internet…

Dock vaknade vi upp till ett litet kyligt hus idag eftersom värmepannan bestämde sig för att strula. Samtidigt känner sig Nea hängig så vi tjejer blir hemma.
Vi har inte kommit mycket längre än att vi fortfarande ligger under täcket i sängen och kollar på film, resp mailar och anmäler vab.

Men vi får nog ta tag i det där med frukost snart. Sen får det bli en mysig film och invänta lite värme.

Ambitioner…

Idag startade vi sista dagen på jullovet med en sen och väldigt god frukost. Barnen pratade om ditt och datt och jag och Johan satt väl egentligen bara och väntade på nån av de vanliga “shownumren” som alltid kommer under frukost, middag eller kvällsmat. Oftast frukost…
Men istället hamnade vi på spåret om barnens karriärer. Noel ska nog tydligen bli kock när han blir stor. Kock! Den hade jag inte hört förut.
Jag framförde åsikten att han isf kanske skulle börja testa att göra lite mat själv, eller hjälpa till iaf. Kanske ta ut ett mjölkpaket ur kylen själv? Nånstans ska man ju börja…

Så pratade vi vidare om kockjobbet, att man behöver smaka på olika typer av mat, att man får vara påhittig mm. När vi diskuterade huruvida man blir rik på det hela så blev det riktigt roligt. Johan sa något i stil med att om man ska tjäna pengar ska man nog ha en egen resturang.
“Ja, typ som Mickels!” Säger Noel då.

Eller hur! Alltså vad vi skrattade. Men vad vet jag. Ägaren och “kocken” på Tenhults ena pizzeria, han kanske tjänar bra…?

Det blev nog tillslut en enkel rapsång innan frullen avslutades med att alla pös i äg och lämnade oss kvar med disken. “Ingen som vill bli diskare?”

Sista jullovsfrukosten alltså. Sista dagen på ledigheten. Imon är det jobb och dagis för oss tjejer, killarna är krassliga och får nog stanna hemma och ev ta ett snack med doktorn. Hostan härjar runt i vår familj fortfarande…

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/9c1/23239032/files/2015/01/img_8955.jpg