Hold your panties…

Alltså, en del frågar verkligen: “Hur gick det med ipadsen?“. HA! Säger jag bara. Ha! Vi var benhårda. Verligen BENHÅRDA. De fick inte ens snegla på ipadsen på ca 1,5 vecka. Och det gick jättebra.

En vecka var alltså för lite. En och en halv vecka. Då var det allvar. Det blev lite mjukare toner hemma, man var lite snällare, både mot sina syskon och mot sina föräldrar.

Så gick sommaren vidare och helt plötslig en dag var det höst i luften. Den var sådär lite kylig, nästan krispig, och morgonens solstrålar smälte den första frosten ur gräset. Mamman och pappan stoppade in sina älskade ungar i bilen och åkte mot skola och dagis. Allt gick bra. Nästan. Mamman och pappan åkte från dagis, lite frustrerade, lite ledsna, lite arga…

När familjen kom hem på eftermiddagen lades en av ipadsen på hyllan. Den skyldiga tjatade lite, men föräldrarna sa först “nej”, sen “Nej”, sen “NEJ” och tillslut “FÖRSTÅR DU INTE ATT VI SÄGER NEEEEJ!?”

Mamman tycker att det känns lite kluvet att ipaden har så stor roll i barnens liv att det är det “värsta” vi kan göra. Ta bort ipaden en dag eller två. Det lilla barnen liksom bara kollar på mamman och tänker “Bring it on”, hon bryr sig inte överhuvudtaget om hot om att inte få leka med kompisar, eller att inte få något godis, eller saga. Men RÖR inte min ipad!. Ändå, om jag är helt ärlig så sitter de inte supermycket vid sina ipads. Vissa dagar, ja, men överlag,nej, det är inget större problem.

Så egentligen inser jag att jag har det perfekta vapnet där.

Jaja, vi kämpar på. Som alla andra antar jag. För inte kan vi vara dom enda som liksom slåss mot trotsiga femochetthaltvåringar och en disträ 10-åring? Eller mot stressen att jobba, sköta hem, handla, tvätta, skjutsa till träningar och matcher. Mot virus och baciller, mot soffpotatisen inom oss, mot hemska nyheter och mot orättvisor runt omkring oss.

Och ändå. Varje kväll, oavsett om det har tjafsats eller inte, varje kväll somnar mina barn tryggt och säkert i sina sängar. De har föräldrar som älskar dem över ALLT annat, som finns där så fort något händer. Som svarar på frågor om hur man värmer mat i micron, som fixar ett plåster när det krävs, som läser en saga, som slappar i soffan jämte dem till skittråkiga barnprogram, som köper stor godispåse till helgen, som förtjust pillar på den första lösa tanden…

Det går ingen nöd på dem.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s