Nått så litet…

Fredag morgon: Nea har en liten kvissla på vänster skinka som är lite röd, lite irriterad. Man får inte pilla, alltså låter man bli.

Fredag eftermiddag: Hämtar en väldigt ledsen Nea på dagis. Hon verkar ha väldigt ont någonstans och ganska snart känner jag att hon har en feber som stiger rejält.

Fredagkväll: Den lilla röda kvisslan är inte längre en liten prick… Stort och svullet och Nea har fruktansvärt ont. Vi ringer jourcentralen och de vill att vi kommer in och kollar upp det. Tre timmar senare kommer vi hem med två påsar kåvepenin och ett erecept att ta ut på lördag… Det var ett rent helvete att få i Nea 20 ml kåvepenin. Minst sagt!

Lördag: Ett helvete att få i henne 10 ml kåvepenin på morgonen.

Lördag kväll: Svullnaden har blivit rejält mycket värre, hon har ont och feber. Farmor kommer upp och kollar och eftersom jourcentralen inte återkommer när vi ringer så tar farmor saken i egna händer och ringer barnakuten. De tycker att vi ska komma in.

Lördagskväll lite senare… Läkaren på akuten konstaterar med en fnysning att kåvepeninet kunde ju lika gärna kvittat (kul med två helvetiska tvångsmatningar med denna medicin då…) vi ritar hur svullnaden ser ut nu, tar en odling, äter en glass, kissar på pappas byxor, får i oss första dosen av den “riktiga” medicinen och åker sedan hem med förmaningen om att är det värre imorgon så är det bums tillbaka igen.

Nea sover i sin säng, Stella sover i farmors säng, Noel sover i Lillsis soffa. När jag fått i mig min macka så ska jag snart sova i min säng…